Nyligen släppte International IDEA sin årliga rapport om demokratins status i världen, ”The Global State of Democracy 2023 – The New Checks and Balances”, och för sjätte året i rad är demokratin på nedgång. Det är den längsta ihållande perioden sedan undersökningen startade 1975. Hälften av de länder som är med i deras utvärdering rapporterar nedgångar i minst en av de undersökta demokratifaktorerna (deltagande, rättigheter, representation och ”Rule of law”).
Samtidigt är det känt sedan länge att starka och välmående samhällen bygger på demokrati och jämlikhet, vilket inte enbart enskilda individer, utan vi alla, vinner på. Till exempel lyfter Jämlikhetsanden (Richard Wilkinson och Kate Pickett) den klara kopplingen mellan mer jämlika samhällen och bättre psykisk och fysisk hälsa, mindre drogmissbruk, mindre våld och mindre kriminalitet. Mer jämlika samhällen lyfter inte enbart de som dragit det kortaste stråt utan det påverkar alla i samhället i en positiv riktning.
På samma linje visar Georgetown Institute for Women, Peace and Security i sin nya rapport ”Exploring the Links between Women’s Status and Democracy” att det finns starka samband mellan graden av demokrati och granden av kvinnors rättigheter i ett land. Med slutsatsen att stärker man det ena så stärker man per automatik det andra. Vilket också belyser vikten av agendan för kvinnor, fred och säkerhet och dess innehåll. Detta är intressanta och viktiga samband, oavsett om vi tittar på gängvåld i Sverige eller pågående väpnade konflikter.
För att uppnå välmående demokratier behövs en politisk majoritet som både erkänner detta och som har ett intresse av att bygga solidariska samhällen genom politiska beslut och som vill underlätta för samhällets olika aktörer med samma agenda. Till exempel aktörer från civilsamhället, som jobbar för att stärka inkludering, jämlikhet och demokrati i när och fjärran.
Så ser det tyvärr inte ut i nuläget. Det är tydligt att det finns en ökad polarisering i samhället, och tongångarna går heta i de flesta frågor. Inte minst gällande den senaste utvecklingen i Palestina och Israel, men det är långt ifrån det enda exemplet. Ibland ser varje fråga ut att vara svart-vit, och detta ”vi och dem”-narrativ drivs på av en politik som bygger in ojämlikhet i systemet. Det drivs på av media som tänker mer på antal klicks och spridning än att rapportera olika perspektiv. Den eviga uppmaningen att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt har aldrig varit viktigare, då komplexa frågor sällan har enkla svar – och det gäller inte minst för de makthavare som har ordet vare sig det gäller som politiker, som medlem av den tredje statsmakten eller som opinionsbildare.
Mitt i allt detta har vi ett civilsamhälle under nedmontering, på grund av färre statliga bidrag och regeringens ifrågasättande av civilsamhällets syfte och mål vilket legitimerar ett hårdare debattklimat på alla nivåer. Vilket leder både till mindre resurser och därmed färre aktiviteter. Det riskerar också att leda till själv-censur och ökad försiktighet i extern kommunikation på grund av rädslan för repressalier men också en rädsla för att förlora ännu mer statliga bidrag som behövs för att genomföra verksamheten. Man biter inte den hand som föder en.
Om vi slutar där vi började – i demokratins status i världen och i Sverige. IDEA:s senaste rapport visar att det svenska deltagandet i politiska föreningar, civilsamhällesorganisationer och i fackliga organisationer har gått ner lika mycket på den senaste året som på den fyra tidigare åren tillsammans.
Och som Botswanas president Dr. Mokgweetsi E.K. Masisi lyfte när rapporten släpptes, så är starka institutioner viktigare för att bygga starka och välmående demokratier, än enbart starka män och kvinnor. Timor-Lestes president Dr. José Ramos-Horta fortsatte med att säga de som har valts till att representera oss måste ta demokrati på allvar och inte enbart använda demokratin som ett verktyg för att få egen makt Det beteendet, menade Ramos-Horta, gör att befolkningen tappar tron på demokratin och betydelsen av fria val.
Den stora frågan återstår – vilket samhälle vill vi ha i längden? Och vilket ansvar har vi alla, som individer, civilsamhälle och politiker för att ta oss dit?
Anette Uddqvist, kanslichef
