Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av vår webb. Läs mer om vårintegritetspolicy

Engagera

dig

Vad händer med det svenska civilsamhället? 

Februari har bjudit på flera nyheter för svenskt bistånd som civilsamhället måste förhålla sig till. Först kom den nya Civilsamhällesstrategin där en höjning av egeninsatsen aviserades. Det vill säga den andel som organisationer själva måste bidra med för att genomföra projekt. Trots att höjningen blev lägre än originalplanen är det förödande för små organisationer med en sådan kraftig höjning på så kort tid. Det betyder att antingen behöver medel som skulle gått till projekt och verksamhet allokeras om till privat insamling eller så måste det sparas in på resurser, vilket förstås också påverkar projekt och verksamhet. Med stor risk att många små organisationer går under helt eller måste förlita sin fortlevnad på ideella resurser. Det går dock inte att bedriva professionella projekt och bemöta ökade krav på transparens och information utan professionell personal.  

Efter det kom Utrikesdeklarationen där fokus flyttats i huvudsak till vårt närområde. I samma dokument står det dock följande gällande Israel och Palestina: ”Svenska biståndsmedel ska användas effektivt och bidra till att främja förutsättningarna för en tvåstatslösning och kanaliseras genom aktörer som varken direkt eller indirekt ger stöd åt Hamas, terrorism eller antisemitism”. Vilket SIDA har fastställt i två efterföljande utvärderingar utav svenska och palestinska organisationer. I den senaste utvärderingen analyserades stora mängder publika inlägg med hjälp av AI. En (1) organisation vars samarbete redan var avslutat ska ha uttryckt sig positivt om Hamas attack i extern kommunikation. Inga organisationer återfanns på EU:s sanktionslista. Vissa administrera rutiner kunde stärkas. Men inget graverande nog att säga upp fortsatt samarbete. Ett fall krävde fortsatt undersökning. SIDA delade sin analys med regeringen 15 februari och nu, nästan en månad senare lyser regeringens besked fortfarande med sin frånvaro. Det rimmar illa med att svenska regeringen vill stötta förutsättningarna för en tvåstatslösning. Samtidigt pågår kriget i Gaza, dödssiffran har gått över 30,000. Våra partners på Västbanken upplever krympande handlingsutrymme och svårigheter både i sina dagliga göromål och i sin professionella verksamhet för att bygga och stärka fred, jämställdhet och demokrati.  

Slutligen fick SIDA ett nytt uppdrag av regeringen på skottdagen, nämligen att utreda ett förstatligande av svenskt bistånd och vidareförmedlingen av medel som traditionellt gjorts utav civilsamhället. Utredningen av flera frågor ska beredas med kort varsel under de kommande fyra månaderna med implementering från första januari 2025. Detta skulle betyda att den svenska folkrörelsen som genom många år byggt relationer och utbytt erfarenheter och kunskap med internationella organisationer kan ha spelat ut sin rätt. Med all respekt för SIDA, men hur ska de kunna hinna med att bygga relationer och utbyta kunskap på samma nivå som civilsamhället gjort? Bistånd handlar inte enbart om transaktion av medel, det handlar om solidaritet, erfarenhetsutbyte och relationer byggda på förtroende – vilket tar tid att skapa. Det kräver dessutom kompetens både tekniskt och socialt. Kompetens som riskerar att gå förlorad när civilsamhället nedmonteras.  

Om man lägger ihop ovan med de indragna medlen till civilsamhället som aviserades i de olika regleringsbreven till SIDA och Folke Bernadotteakademin i december 2023, till exempel det borttagna Informations och kommunikationsbidraget som användes för att informera allmänheten om det viktiga arbete som det svenska civilsamhället gör, det indragna medlen som gick till fredsorganisationer samt halverade budgetar för fred, det borttagna 1% målet för biståndet och den senaste veckans rekommendation att lägga ned Allmänna Arvsfonden. Så börjar det peka i en viss riktning där ett svenskt civilsamhälle får en mycket mindre framträdande roll. 

I slutändan är det viktigt att komma ihåg, att när det svenska folket fick säga sitt i SIDAs årliga attitydmätning om inställningen till bistånd, tyckte 74% av allmänheten att det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i fattiga länder. 16% vill se en ökning av biståndet och andelen som vill att det ska minska har minskat till 26%. De statliga medlen som går till bistånd kommer från våra gemensamma skattepengar. Vi som röstar har makten att förmedla vart vi vill att Sverige, vårt civilsamhälle och våra skattepengar ska ta vägen. Vilken framtid vill du se? 

Anette Uddqvist, kanslichef