Arbetet med kvinnors aktörskap i fredsprocesser går framåt i Colombia, om än långsamt. För resolution 1325 ska förverkligas är det dock viktigt att colombianska staten tar ansvar för resolutionen. Det var några av Nancy Fiallos slutsatser. Hon är jurist och arbetar för att öka kvinnors representation i fred- och säkerhetsfrågor i Colombia.
Resolutionen är fortfarande relativt okänd bland allmänhet och beslutsfattare. Men efter att colombianska staten godkänt resolutionen har kvinnorättsgrupper kunnat åberopa 1325 i situationer där kvinnors rättigheter kränks.
Nancy Fiallos är aktiv i Asamblea de Mujeres por la Paz, en kvinnorättsorganisation som bildades 2000 i samband med fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc-guerrillan. Vid fredsförhandlingarna blev det uppenbart att kvinnor inte enbart saknades vid förhandlingsbordet. Kvinnors frågor var inte ens på den politiska agendan. Asamblea de Mujeres por la Paz har haft som mål att öka kvinnors deltagande i fredsprocesser samt att informera och utbilda om resolution 1325.
Kvinnors inflytande har inte ökat
I samma veva som Asamblea de Mujeres por la Paz bildades, antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 och den erkändes av den colombianska staten. Men Nancy Fiallos menar att staten inte tagit några konkreta åtgärder för att öka kvinnors aktörskap i till exempel fredsförhandlingar. Sedan 2000 har civila samhällsorganisationer tagit ansvar för att genomföra resolutionen i Colombia, inte staten. Inte ens i samband med att paramilitärerna avväpnades mellan 2004-2006 tog man hänsyn till kvinnors aktörskap. Detta trots att åtminstone 1 800 paramilitärer beräknas ha varit kvinnor.
– Kvinnors rättigheter ska inte bara vara ett ansvar för det civila samhället. Staten måste också se till att genomföra resolutionen i Colombia, inte minst i en eventuell fredsprocess.
Stor okunskap om resolutionens styrka trots utsatthet
Ett annat stort hinder för att driva igenom resolutionen är den okunskap om 1325 som råder i landet, menar Nancy Fiallos. Det är förvånansvärt märkbart bland colombianska kvinnor. De är relativt ointresserade av kvinnorättskampen med tanke på hur pass utsatta de är, inte minst när det gäller sexualiserat våld. Pressen på sig att skaffa barn och hitta en man i ung ålder är oerhört stark i Colombia, menar Nancy Fiallos. Detta är en av anledningarna till att majoriteten kvinnor hamnar utanför politiken och har svårt att påverka samhället.
– För att colombianska kvinnor ska få ta en större roll i samhället är det därför oerhört viktigt att enas i arbetet med resolution 1325, påpekar Nancy Fiallos.
Colombianskor mer beredda att kämpa
Samtidigt verkar juristen ändå optimistisk. När vi frågar hur hon ser på utsikterna för fred i Colombia och kvinnornas roll i den processen säger hon att colombianska kvinnor är mer beredda på att kämpa nu än de var under den senaste fredsprocessen 2000. Detta är bland annat tack vare arbetet som Asamblea de Mujeres por la Paz och andra kvinnorättsorganisationer har gjort. Och man ska självklart inte underskatta stödet som erkännandet av resolution 1325 har gett kvinnorättsorganisationer i Colombia. Dock kvarstår den största utmaningen. Staten måste prioritera kvinnors aktörskap i fredsprocessen.
Oriana Ramirez
Bakgrund till konflikten
Colombia har sedan mitten av 1960-talet haft en långvarig väpnad konflikt som bottnar i landets ojämlika resursfördelning. De största aktörerna har varit den marxistiska guerrillan FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) och den mindre vänsterorienterade guerillan ELN (Ejército de Liberación Nacional). Paramilitären i landet avväpnades mellan 2004–2006 och enligt regeringen finns inga paramilitära grupper kvar. Dock har det uppstått nya illegala grupper som tros bestå av bland andra före detta paramilitärer. Colombia producerar cirka 80 procent av världens kokain och en stor del av de väpnade grupperna finansierar sin verksamhet huvudsakligen genom omfattande narkotikahandel. Detta anses vara en av anledningarna till den utdragna konflikten.
På 1990-talet ägde ett antal misslyckade fredsförhandlingar rum. Sedan Álvaro Uríbe valdes till president 2002 har politiken präglats av militära insatser mot de väpnade grupperna. Det har gjort landet relativt säkrare samtidigt som landets sociala problem förblivit olösta.
Källa: Uppsala Conflict Data Base Program (UCDP) och Svenska Regeringen