Det finns en risk att kvinnors tillgång till grundläggande rättigheter än mer försvagas och osynliggörs i konflikt- och postkonfliktområden om arbetet med att öka kvinnors deltagande inom ramen för resolution 1325 grundas på idén om effektivitet.
Den 10 december utdelades Nobels fredspris för första gången till tre kvinnor för deras arbete med resolution 1325. Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkol Karman har lett fredliga kamper för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt att fullt ut delta i fredsprocesserna i Liberia och Jemen. Nobelkommittén skriver insiktsfullt i sin motivering att demokrati och hållbar fred aldrig kan uppnås om inte kvinnor får samma rättigheter som män att påverka utvecklingen i alla nivåer av samhället. Att grundläggande mänskliga rättigheter även omfattar kvinnor är tyvärr något som man än idag världen över måste argumentera för och utveckla särskilda strategier kring för att få genomslag.
Kvinnors meningsfulla deltagande
Operation 1325 arbetar med information och utbildning kring FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, med fokus på kvinnors deltagande och skydd. Resolutionen poängterar bland annat vikten av kvinnors meningsfulla deltagande i återuppbyggnadsprocesser i konflikt- och postkonfliktområden. Att kvinnors deltagande i sådana processer är en grundläggande rättighet är ett faktum som mycket sällan lyfts fram.
Effektivare verksamhet om kvinnor inkluderas
Tittar man på Sverige och de myndigheter som regeringen har gett huvudansvar för att förverkliga innehållet i resolutionen så baseras flertalet av myndigheternas 1325-arbete på effektivitetsargumentet. Det innebär att implementeringen av resolutionen präglas av argumentet att myndigheternas verksamhet blir effektivare om kvinnor inkluderas och att detta bidrar till att myndigheterna bättre kan genomföra sitt uppdrag.
I Sverige har fokus främst riktats mot förändring inom egna myndigheter och att öka kvinnors deltagande internt – även hos myndigheter med nyckelpositioner inom internationellt freds- och konfliktarbete. Detta reflekterar endast en del av innehållet i resolutionen. Det är minst lika viktigt att arbeta med att öka lokala kvinnors deltagande och att säkerställa att deras säkerhetsanalyser beaktas i planering och genomförande av berörda myndigheters verksamhet i konflikt- och postkonfliktområden. Detta borde vara en självklarhet.
tillgången till grundläggande rättigheter försvagas
Risken med att bygga arbetet med att öka kvinnors deltagande inom ramen för resolution 1325 på en effektivitetsgrund är att kvinnors tillgång till grundläggande rättigheter än mer försvagas och osynliggörs i konflikt- och postkonfliktområden.
Är det relevant att motivera kvinnors deltagande med att verksamheter blir effektivare? Inga sådana argument framförs för att motivera mäns deltagande. När det handlar om mäns deltagande ifrågasätts det inte om arbetet blir mer effektivt, freden mer hållbar eller demokratin mer stabil. Att delta är en rättighet. Varför ställs dessa krav på kvinnors deltagande och är det överhuvudtaget i linje med tanken bakom resolution 1325?
Elisabet Thorp och Nicole Bianchi
Projektteam ”Security and Justice”, Operation 1325
