Konflikten i Västafrika är officiellt över, men i Liberia, Sierra Leone och Elfenbenskusten fortsätter kriget mot kvinnor. Flera internationella frivilligorganisationer med fokus på mänskliga rättigheter rapporterar att våldet mot kvinnor snarare ökar än minskar när en konflikt tar slut, samtidigt som fredsförhandlingarna ofta domineras av just de män som tidigare varit delaktiga i att begå fruktansvärda brott.
Siffrorna angående hur många kvinnor som utsatts för våld och sexuellt våld i den västafrikanska regionen är mycket höga. I Liberia uppskattas till exempel att cirka 90 % av kvinnorna utsatts för fysiskt eller sexuellt våld, och att tre av fyra blivit våldtagna. Ändå hävdar Human Rights Watch att statistik över våld med sexuella inslag riskerar att vara underdriven, eftersom kvinnorna är rädda för ytterligare övergrepp av förövarna eller att bli uteslutna ur sin familj om de berättar om sina upplevelser.
FN:s resolution 1325 implementeras inte
I resolution 1325 slås fast att kvinnor ska involveras i alla fredsprocesser; något som skulle kunna förbättra kvinnor och flickors förutsättningar och situation i perioder efter krig genom att deras behov och perspektiv beaktades. Trots detta domineras de allra flesta regeringar och fredsprocesser av män, ibland samma män som själva begått eller sanktionerat brott mot kvinnor. Detta är en av flera orsaker till att övergreppen inte upphör då en konflikt får ett slut – trots att militära styrkor slutar att slåss mot varandra, fortsätter ändå våldet mot kvinnor. Våldtäkter, som på många platser används som ett vapen i krig, begås även efter att fredsavtal slutits. Vidare begås dessa brott utan att bestraffas i länder där de normala strukturerna för upprätthållande av lag och rättvisa helt eller delvis är ur funktion.
Ytterligare ett problem är att de utbredda brotten mot kvinnor inte uppmärksammas på samma sätt som då våld brukas i liknande utsträckning mot t.ex. en etnisk eller religiös grupp. Inget vokabulär finns för att tala om ”könslig utrensning” och konsekvensen blir att åtgärder uteblir. Kvinnors särskilda utsatthet under och efter konflikt är dock ett faktum som i större utsträckning behöver beaktas på alla nivåer.
