Först tio år efter att bläcket på fredsavtalet i Guatemala har torkat, i december 2006, presenteras de tre första utförliga böckerna om sexuella övergrepp mot kvinnor under den väpnade konflikten. Det är ingen slump, sexuella övergrepp är varje konflikts tysta brott. Ofta blir de ignorerade och nedtystade i offentliga utredningar, till en börda för de kvinnor som blivit utsatta, förknippade med både skuldkänslor och skam. Läs mer om att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp i en artikel av Sara Rooth.
Idag vet man genom både dokument och vittnesmål att militären i Guatemala tränades i sexuellt våld och att de fick order uppifrån om att begå sexuella övergrepp. Dokument från den tiden visar bland annat att militären tränades i offentliga övergrepp med hjälp av prostituerade som hyrdes in. Övergreppens planerade karaktär blir särskild tydlig när man jämför militärens tillvägagångssätt vid de 626 massakrer som begicks under kriget och som följer ett nästan spöklikt mönster. Kvinnor och män separerades nästan alltid genast varpå kvinnorna fördes till någon av byns offentliga byggnader som skolan eller kapellet där soldaterna våldtog dem. I de flesta fall rörde det sig om gruppvåldtäkter och om att kvinnorna våldtogs i åsyn av sina barn och de andra kvinnorna. De dödades nästan uteslutande efter dådet och kropparna lämnandes i offentligheten, sargade, torterade och lemlästade.
I byn Plan de Sánchez där jag var placerad under fem månader som fredsobservatör dödades alla byns kvinnor utom tre i en sådan massaker och de som överlevde, fortsatte att leva med hotet om våld. En av dessa överlevare, Fransisca, berättar att militären fortsatte att röra sig i trakten lång tid efter massakern. En dag när hon var ensam hemma med barnen kom tre militärer förbi och de började nästan genast att bete sig hotfullt och antyda att de tänkte våldta henne. Fransisca var vid tidpunkten gravid i sjätte månaden och bad soldaterna att lämna henne ifred för att skona fostret. Skrattande lovade de då att uppfylla hennes önskan om de i gengäld fick ta hennes sexåriga dotter istället. Fransisca lyckades tala sig ur situationen, men berättar att skräcken efter soldaternas hot fortfarande är färsk nu, 25 år senare.
Statens folkmordspolitik vid tiden för massakrerna fick särskilda konsekvenser för Mayakvinnorna, i synnerhet för de som var gravida. Soldaterna uppfattade dessa kvinnor som bärare av fröet till framtidens gerillasoldater vilket fick som konsekvens att de våldtogs särskilt brutalt. Vid flera tillfällen skar soldaterna också upp de gravida offrens magar efter dåden och skändade fostren. Överlevande vittnen berättar att de hörde hur soldaterna vid dessa tillfällen talade högt om att just förstöra själva fröet till liv.
Dessa sexuella övergrepp hade många dimensioner, återverkningar och syften. Ett av de viktigaste syftena var att generera terror hos befolkningen. Genom att begå helt ofattbara brott som gick emot alla mänskliga värden, lämnades den överlevande befolkningen viss om att soldaterna var kapabla till precis vad som helst. Genom att lämna offren i offentligheten sände de också signaler till de överlevande kvinnorna om att alla former av organisering var förenad med livsfara. Att utföra våldet mot kvinnor i öppna rum blev dessutom ett sätt att legitimera våldet och att visa på männens makt över kvinnornas kropp, liv och sexualitet. Kvinnornas kroppar blev helt enkelt sedda som en del av krigsterrängen.
Under krig tenderar ett samhälles värden att ställas på sin spets och de dominerande ideologierna att ta sina värsta uttryck. Det är svårt att separera övergreppen mot kvinnor från en patriarkal ideologi som framställer dem som sexuella objekt. Kvinnor våldtogs just för att de var kvinnor och behandlades som objekt, slit och slängvaror. Med hjälp av samma logik var de sexuella övergreppen också att en attack på motståndarens ägodel, hans kvinna. Samtidigt tjänade övergreppen till att undergräva dessa mäns traditionella roll. Genom att våldta motståndarens kvinna sände man en signal till denne om att han misslyckats med sin roll som familjens beskyddare.
Övergreppen på Mayakvinnorna kan också förstås som ett uttryck för samhällets rasistiska ideologi. Dessa kvinnor hade alltid setts som lägre stående varelser, som tjänare som skulle stå till tjänst med både sitt arbete och sin sexualitet och under konflikten levdes dessa attityder ut i full skala. Ett uttalat syfte med regeringens politik var att slå sönder strukturen i Mayafolken samhällen och kvinnornas sexualitet blev ett sätt att göra det på. Militären valde exempelvis ofta att våldta yngre flickor i byarna för att oskuld var viktigt inför giftermålet. På så vis skapade man splittringar i byarna och lämnade offren med skamkänslor eftersom de inte längre uppfattades som rena. Genusanalyser från andra militariserade regioner i världen visar att kvinnors sexualitet på ett liknande sätt har förvandlats till ett symboliskt utrymme för männens kamp under krig.
Mycket av den information som finns om krigsbrotten idag, existerar tack vare de två sanningskommissioner som tillsattes efter kriget (CEH och REHMI). Det har visat sig att den information som finns om sexuella övergrepp, främst framkom tack vare ett par enskilda kvinnors intresse och arbete för frågan. Såhär i efterhand tror många att mörkertalet gällande sexuella övergrepp är stort, dels för att många utredare inte var tillräckligt medvetna och därför inte ställde de rätta frågorna till kvinnorna, och dels för att de fortfarande är ett samhälleligt tabu att tala om dessa brott.
Mycket har dock gjorts av andra, frivilliga aktörer i Guatemala för att hjälpa kvinnor att bearbeta sina traumatiska minnen. Bland annat har Krf:s samarbetsorganisation i Guatemala, CALDH anordnat flera seminarier och workshops med de kvinnliga vittnena i den nationella folkmordsprocessen för att få dessa att börja våga tala om och beröra sina egna smärtsamma erfarenheter. I min egenskap av observatör blev det tydligt att detta arbete faktiskt varit verksamt eftersom många av de kvinnor som jag hade förmånen att träffa, idag kan tala om sina erfarenheter och, kanske viktigast av allt, har kommit till insikt om att inget av det som hände var deras eget fel.
Sara Rooth
Källor:
* Un crimen silenciado (Laura Montes, 2006)
* Eso no se escucha (Andrea Diez, 2006)
* Rompiendo el silencio ( Consorcio actoras de cambio, 2006)
* El feminicidio en México y Guatemala (FIDH, 2006)
