Debatt Regeringen planerar en ”historisk förändring” av Sveriges biståndspolitik utan att förslaget går på remiss eller att reformerna förankras i riksdagen. För att regeringens ledord om transparens, effektivitet och långsiktighet för biståndet ska bli verklighet måste de som berörs av reformerna få höras, skriver 38 representanter för civilsamhällesorganisationer.
”Vi bryter verkligen ny mark, vad vi vill göra är en historisk förändring”. Så sade utrikeshandels- och biståndsminister Johan Forssell i en intervju med TT i april. Han refererade till den omläggning av biståndspolitiken som just nu pågår på Regeringskansliet. Trots att det handlar om ett politikområde som påverkar fred och hållbar utveckling globalt, liksom Sveriges relationer med en mängd länder, gjorde ministern i ett tidigt skede klart att det inte finns tid för något traditionellt remissförfarande eller för förankring i riksdagen.
Vi som undertecknar denna artikel vill bidra till reformer för ett transparent, långsiktigt och effektivt utvecklingssamarbete av hög kvalitet. Vi uppskattar att statsrådet med personal lyssnade på många av oss på ett möte i början av maj. Vi är dock kritiska till brådskan i processen, och beskedet om att inget skriftligt underlag kommer att offentliggöras före beslut i höst. Vi är övertygade om att ett systematiskt förfarande där berörda parter kan pröva ett konkret förslag mot fakta, forskning och erfarenheter från lokala behov och förutsättningar leder till bättre beslut. Även där åsikter går isär kan det bara bli bättre med en öppen diskussion.
En ”historisk förändring” som påverkar hela utrikes- och utvecklingspolitiken är en fråga om Sveriges säkerhet, roll och rykte i en alltmer geopolitiskt instabil värld. Den kommer påverka Sveriges utvecklingspolitik under många år framöver och bör därför läggas fram i en skrivelse till riksdagens folkvalda. Gedigen förankring i Sveriges riksdag och öppen debatt är förutsättningar för långsiktighet i utvecklingspolitiken och har under tidigare regeringar, oavsett politisk färg, varit praxis.
Internationellt bistånd, både humanitärt och utvecklingssamarbete, är ett komplext politikområde och förändringar tar lång tid att genomföra. Det finns ingen ”quick fix” för att bekämpa fattigdom och förtryck och på sikt skapa trygghet, jämställdhet och hållbara samhällen. Det är ett politikområde som just därför noga granskas, utvärderas och forskas om.
Sveriges bistånd får gott betyg i internationella utvärderingar. Det finns alltså många lärdomar att falla tillbaka på. En tydlig sådan är att det mest effektiva biståndet sker i samarbete med lokala organisationer och människor i lokalsamhällen, och stödjer deras egna initiativ och prioriteringar. Det är de som är experterna på sin verklighet, och det är de som kan driva utvecklingen framåt. Bistånd ger bäst resultat när det bygger på djup förståelse av den lokala situationen, långsiktiga samarbeten, och strävan efter konkreta och hållbara förbättringar i människors liv. Därför behöver röster från lokala organisationer och människor i fattigdom och förtryck höras i diskussionerna om reformagendan.
Skriftligt underlag
En process för förändring av politiken för internationellt utvecklingssamarbete som lever upp till ledorden om långsiktighet, effektivitet och transparens kräver att regeringen:
– Förankrar reformagendan i Sveriges riksdag och öppnar för demokratisk diskussion och granskning.
– Snarast offentliggör ett skriftligt underlag om reformagendan för samråd med organisationer i civilsamhället. Detta innan beslut fattas, i enlighet med regeringens och civilsamhällets gemensamma åtaganden inom utvecklingssamarbetet.
– Säkerställer tillräckligt med tid för att lyssna till de människor i fattigdom och förtryck som biståndet syftar till att stärka. Lokalt förankrade organisationers perspektiv och prioriteringar är grundläggande för att reformer i biståndet ska bli legitima och framgångsrika.
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Johanna Davén, generalsekreterare, IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige
Jan Strömdahl, ordförande, Svenska Västsaharakommittén
Mattias Brunander, tf generalsekreterare, Diakonia
Paul Carlsson, ordförande, Praktisk Solidaritet
Prudence Woodford-Berger, ordförande, PRO Global .
Dr. Judith McCallum, executive director, Life & Peace Institute
Malin Nilsson, generalsekreterare IKFF
Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnoorganisationer
Alexandra Klang, executive director, Svalorna Indien Bangladesh
Daniel Grahn, generalsekreterare, Erikshjälpen
Peter Brune, generalsekreterare, WarChild
Alice Blondel, kanslichef Swedwatch
Brian Kelly, generalsekreterare, Emmaus Stockholm
Anette Uddqvist, kanslichef, Operation 1325
Therése Engström, generalsekreterare, International Rescue Committee (RESCUE) Sverige
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Kerstin Bergeå, ordförande, Svenska Freds- och skiljedomsföreningen
Jonas Kårlin, tf. ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter, generalsekreterare, WaterAid
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Fagerberg Wikström, ordförande, Östgruppen
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Anna Widoff, ordförande MeSheWe
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Hannah Laustiola, generalsekreterare Läkare i Världen
Ulrika Urey, kanslichef, Fair Action
Catarina Antikainen, ordförande FIAN Sverige
Annelie Börjesson, ordförande, Svenska FN-förbundet
Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Charlotta Szczepanowski, generalsekreterare, Vi-skogen
Klara Knapp, ordförande, Latinamerikagrupperna
Jenny Jansson Pearce, deputy director, Right Livelihood
Publicerad i Göteborgs-posten 2/6-2023
