I slutet av förra veckan genomförde vi öppningskonferensen för Operation 1325:s fredsbyggarnätverk för kvinnor i Mellanöstern och Nordafrika. Nätverket består av några av de modigaste kvinnor jag någonsin kommer träffa i hela mitt liv.
Själva kärnan i vad Operation 1325 står för återfinns i vårt nystartade nätverk. Nätverket är till för kvinnor från Jemen, Irak och Sudan som har det otroliga modet att arbeta för fred och samexistens i sina egna lokalsamhällen och länder. Vårt kärnuppdrag är, och kommer alltid vara, att ge stöd till dessa kvinnor.
Men vilket stöd behöver då dessa starka, envisa och övertygade individer som vågar utmana det egna samhälles konventioner? Som verkar för kvinnors politiska deltagande trots patriarkala strukturer? De som utmanar lokala religiösa ledare som håller tillbaka kvinnors rättigheter? Som verkar för fred i länder som lider av väpnad konflikt? För att få reda på det har vi lyssnat in deltagarnas behov. Flertalet möten har hållits och fler kommer det bli. Men, det viktigaste mötet sker mellan deltagarna själva.
Därför gav vi utrymme för öppet samtal deltagarna sinsemellan. De började med att prata om inflytande, om vikten av att alliera sig med män som förespråkar kvinnors rättigheter. De pratade också om verkligt nätverkande, att de själva behöver gå samman över landgränserna. Ju mer tiden gick under konferensen, desto djupare samtal. Och desto djupare växte sig den förundran jag kände inom mig. En förundran över det enorma mod dessa människor besitter. En förundran över hur länge de behövt stå tillbaka men ändå inte ger sig. En förundran över deras envishet och övertygelse. Deras glöd. Modet de bär inom sig som gör att de vågar, trots allt.
Dessa kvinnor kommer alltid ha Operation 1325:s stöd. Och jag kan bara hoppas att de kunde känna sanningen i mina slutord för konferensen, att de alltid kommer bära min beundran.
