När jag påbörjade min praktik i höstas hade jag ingen aning vad jag skulle kastas in i eller vad jag skulle lära mig under dessa tjugo veckor. Jag hade under sommaren tagit min masterexamen i genusvetenskap vid Södertörns högskola och började som praktikant på Operation 1325 med en hoppfullhet om förändring. En tanke som jag har haft i hela mitt liv om att jag kan göra skillnad. Om att vi är ganska små var för sig, men starka och inflytelserika tillsammans.
Under hösten förvärrades situationen i Palestina och Israel, och precis som med kriget i Ukraina uppmanades jag av min farmor att köpa pulversoppa och ta ut pengar från banken. Hon var orolig. Jag med. Jag tänkte, och jag tänker fortfarande, på människor som lever i och som flyr från krig. Bomber och förstörda hem. Barn som egentligen borde få gå i skolan, gunga på lekplatser, men som istället ligger i liksäckar på stadens gator. Människor som lever i otrygghet och ovisshet om nutiden och framtiden.
Samtidigt upplevde jag en oroande utveckling inom svensk politik, där civilsamhällets utrymme verkade krympa för varje dag som gick. Denna utveckling väckte tvivel och funderingar hos mig: Är det värt att fortsätta kämpa? Kommer förändring att vara möjlig? Att Tidöpartierna har valt en helt ny inriktning för Sveriges biståndspolitik som fokuserar mer på handel och företag än på fattigdomsbekämpning och förtryck, får onekligen negativa konsekvenser för civilsamhället. De statliga bidragen har dragits ned och jämställdhetsperspektivet lyser med sin frånvaro. Är det verkligen rätt väg att gå för att säkerställa demokrati och internationell fred?
Mina tvivel intensifierades vid mötena med CONCORD Sveriges kommunikationsnätverk, där jag hörde om flertalet organisationer inom civilsamhället som har varit tvungna att varsla personal. Civilsamhället, det som i vårt samhälle står emot krigens onda krafter, är ju där jag hör hemma. Det är inom civilsamhället som jag har en arena där jag kan göra skillnad. Att civilsamhället i Sverige håller på att nedmonteras fick mig däremot att börja tvivla på möjligheteten att ens arbeta inom detta område i framtiden. När så många starka krafter arbetar emot det som är nödvändigt (jämställdhet och internationell fred) är det enkelt för mig – och säkerligen för många andra som är nya inom civilsamhället – att tvivla rejält på om det verkligen kommer att gå. Krig, nedskärningar och politiska förändringar har utan tvekan skapat en känsla av osäkerhet och oro hos många.
Men höst blev till vinter och tvivel byttes gradvis ut till hopp och en starkare tro på möjligheten för oss att skapa förändring tillsammans. Jag påmindes om den samhällsviktiga funktion som civilsamhället utgör och insåg att det är någonting som vi aldrig får glömma bort. Civilsamhället genomför nämligen ett arbete som är vitalt för att vi ska kunna uppnå global rättvisa, inte enbart genom att påverka makthavare och politiken, utan också genom att arbeta för att försvara och upprätthålla mänskliga rättigheter. Även om mycket av det som har hänt i världen under det gångna året stundtals har fått mig att betvivla möjligheten till förändring, har jag inte gett upp tanken om en fredligare och mer jämställd värld. Jag kommer ändå till slutsatsen om att det är värt det. Och efter min tid som praktikant på Operation 1325 tror jag ännu starkare på att kvinnor världen över måste ges möjligheter och utrymmen för att bygga fred och för att vi ska kunna uppnå jämställdhet. Tillsammans. Jag fortsätter att ha en tro på oss, på civilsamhället, på kvinnors egenmakt och på solidaritet.
Jag är tacksam över att ha fått ha varit en del av detta viktiga arbete för kvinnor, fred och säkerhet. Jag är också mycket tacksam för mötena med CONCORD, där jag har fått möjligheten att delta i ett sammanhang med drivna kommunikatörer inom civilsamhället som bollar idéer och som hjälper varandra. Jag har lärt mig mer om extern kommunikation, om hur ord verkligen gör skillnad, samtidigt som jag har sett konkreta exempel på hur mycket potential och hur mycket kompetens som det finns inom civilsamhället. Människor som hängivet och outtröttligt arbetar vidare trots motstånd från en mängd olika håll. Det är slitigt och jobbigt och ibland för jävligt, men så givande. Och jag tror på att vi kan skapa skillnad när vi gör det tillsammans. Enbart tillsammans kan vi skapa skillnad.
Jag lämnar nu min praktik bakom mig, men jag är fast besluten att fortsätta kämpa för en framtid där jämställdhet och jämlikhet är självklarheter. Jag väljer att inte falla ner i hopplöshet. Jag väljer hoppfullheten, samhörigheten och kampen för en bättre värld.
Nanna Thydén, kommunikationspraktikant under höstterminen 2023.
