Under Mänskliga Rättighetsdagarna i Jönköping höll Operation 1325 ett seminarium angående situationen i Turkiet och nuvarande utmaningar för den feministiska rörelsen.
Sedan den turkiska regeringen deklarerade nödläge, som resultat av förra årets misslyckade kuppförsök, har fler än 50 000 människor fängslats – bland dem finns journalister, lärare och universitetsprofessorer. Civilsamhällesorganisationer har lagts ner och Reportrar utan gränser listar Turkiet som nummer 155 av 180 i sitt pressfrihetsindex. Turkiet har även deklarerat att de inte längre är en del av Europakonventionen. Trots det fortsätter människor kämpa för demokrati. Tre av dessa förkämpar deltog på Operation 1325:s seminarium.
Gülseren Onanç har varit styrelsemedlem i det politiska partiet CHP sedan 2010. Hon är en av grundarna till Turkiska Kvinnors Entreprenörsförening – KAGIDER. Nuray Özbay är turkisk representant till Europeiska kvinnolobby och följer kvinnofrågor ur ett EU-perspektiv. Zeynep Alemdar är forskare på Okan universitetet i Istanbul. Hennes nuvarande forskning fokuserar på säkerhet och feministisk utrikespolitik. Hon har även grundat Kvinnor i utrikespolitik som sprider information i det turkiska civilsamhället om resolution 1325.
Tillsammans med Charlotte Lind från Operation 1325 diskuterade man situationen i Turkiet idag och de nuvarande utmaningarna för den feministiska rörelsen.
Gülseren Onanç pratade om att den nuvarande situationen för Turkiet ser ganska mörk ut, men hon är optimistisk och tror att situationen kommer att förbättras och att framtiden kommer ljusna för kvinnors rättigheter och demokrati i Turkiet. Onanç drog uppmärksamhet till förtrycket mot oppositionen, journalister och mänskliga rättighetsaktivister i Turkiet efter den misslyckade kuppen i juli 2016. Just nu är 148 journalister och 13 medlemmar i parlamentet fängslade, inklusive ledare från kurdiska partiet. Dessutom har kvinnliga organisationer och nätverk blivit nedlagda. 2019 kommer det att hållas ett kommunalt val och ett presidentval i Turkiet. Resultaten kommer att ha inflytande på riktningen för civilsamhället i Turkiet i flera år framöver.
Nuray Özbay markerade det viktiga med säkerheten för medborglig aktivism. För att ifrågasätta måste man först känna sig säker. Hon sa att med tanke på situationen i Turkiet är denna uppfattning om säkerhet förlorad. Hon sa att internationell solidaritet är viktigare nu än någonsin för civilsamhället i Turkiet. De få kvarvarande civilsamhällesorganisationer som inte har blivit nedlagda verkar under hårda omständigheter med begränsade resurser. Özbay gav även en historisk översikt av den feministiska rörelsen i Turkiet och säger att trots att den för närvarande är hotat så är den feministiska rörelsen stark och dynamisk. Styrkan kommer från mångfalden som ger den kraft att fortsätta.
När det gäller det feministiska perspektivet i internationella relationer så är de inhemska och internationella sfärerna inte separata, utan ständigt beroende av varandra. Zeynep Almedar påpekar att den feministiska rörelsen i Turkiet gjort framsteg i de senaste årtiondena, delvis tack vare pressen från EU men också tack vare den inhemska aktivismen. Tyvärr har många av dessa framsteg i fråga om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter blivit tillbakadragna och människor har förlorat många av de rättigheter de har kämpat hårt för att uppnå. Alemdar pratade även om ökningen av våld i hemmet och kvinnors minskande representation på arbetsmarknaden i Turkiet, vilken nu är den lägsta bland OECD-länderna. Skrämmande siffror visar dessutom att 73% av de kvinnor som går till polisen och rapporterar misshandel mördas av sina förövare.
