Makt åt kvinnor i fredsprocesser

Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra resolution 1325

ssrkonf_bild.jpg
På konferensen fick bland annat representanter från svenska försvarsmakten chansen att lyssna på kvinnoaktivister från Sudan, Irak och irakiska Kurdistan.
FOTO: Helena Sundman

Kvinnors organisationer behöver länkas till fredsinsatser

Kvinnoorganisationer bör utöka sitt samarbete med statliga myndigheter och media. Klyftan mellan internationella missioner och civila samhället måste överbryggas. Detta framkom på konferensen ”Säkerhet på marken” där kvinnoorganisationer från tre konfliktområden mötte personal från myndigheter med nyckelpositioner inom fredsmissioner.

På konferensen som anordnades mellan den 16-18 november deltog kvinnorättsaktivister från Irak, irakiska Kurdistan, Sudan samt representanter från svenska myndigheter. Målet var att formulera åtgärder/metoder för att integrera 1325 i en breddad säkerhetsagenda.

Viktigt att utbilda myndigheter och media i 1325

Det var många deltagare som lyfte behovet av ökat samarbete mellan kvinnoorganisationer och aktörer som normalt sett inte arbetar med resolutionen. Sundus Abbas, statsvetare från Irak var bland dem som lyfte frågan.

– Det är otroligt viktigt att jobba med enheter inom exempelvis försvaret, rättsväsendet och media. Man behöver ge dem information och utbildning om resolutionen och sedan kan man också ge dem riktlinjer för hur man bäst stärker kvinnors deltagande, sa Sundus Abbas.

Tanken är att dessa aktörer ska lära sig att applicera resolution 1325 i sitt arbete och på lång sikt också utbilda andra nyckelpersoner på samma sätt.

– I nuläge har viktiga institutioner som rättsväsendet till exempel inte kunskaper om resolutionen och det gör det svårt att genomföra 1325 i Irak, sa Dhuha Al-Ameri, som arbetar som juridiskt ombud för våldsdrabbade kvinnor.

Kvinnoorganisationer har fortfarande en negativ stämpel

Kvinnorna blundade dock inte för den utmaning som en sådan satsning skulle innebära. En åsikt de flesta delade var att nationella myndigheter troligen skulle vara tveksamma till en utbildning som erbjuds av kvinnoorganisationer. Det är helt enkelt en fråga om legitimitet och kvinnoorganisationer har fortfarande en negativ stämpel i många länder. Därför menade många deltagare att nationella myndigheter skulle känna sig mer positiva till en 1325-utbildning om de blev inbjudna av internationella missioner på plats.

Ett annat behov som lyftes av kvinnorättsaktivisterna var ökad dialog mellan internationella missioner och det civila samhällets organisationer. Deltagarna betonade att internationella missioner har mycket att vinna på att konsultera lokala kvinnoorganisationer i sitt 1325-arbete. En av slutsatserna från konferensens första dag var att internationella missioner alltid bör bygga sitt arbete på den erfarenhet och kompetens som redan finns i det lokala civilsamhället. Problemet är ofta att lokala befolkningen inte hyser något förtroende för internationella organisationer och att dessa varken har kontakt med eller kunskap om den lokala befolkningens behov.

Bättre kontakter och lokal förankring

Under konferensens andra dag samlades representanter från svenska myndigheter för att formulera de behov som finns hos internationella missioner. Bland annat betonades behovet av bättre kontakter och lokal förankring samt djupare kunskap om kulturen och kvinnors situation. För att tillfredsställa dessa behov lyfte många av de svenska myndighetspersonerna att internationella missioner måste identifiera problem och lösningar tillsammans med kvinnoorganisationer.

Förutom det gemensamt formulerade behovet av fler kontaktytor mellan kvinnoorganisationer och internationella missioner, lyftes även dessa behov på konferensen:

  • att internationella missioner på plats ställer krav på staten och lokala myndigheter för att stödja kvinnoorganisationers arbete
  • att internationella missioner erbjuder civila samhällsorganisationer stöd när det gäller kapacitetsbyggande i form av t e x teknik och logistik

Oriana Ramirez