En rad länder har blivit bättre på att skydda kvinnor i konflikter. Men i framtiden, kommer det att sättas mer press på att kvinnor tillåts delta i fredsprocesser, enligt resolution 1325:s syfte. Det menade Maud Edgren Schori när kvinnliga människorättsaktivister från irakiska Kurdistan, Irak och Sudan diskuterade på ett Södertörnseminarium den 17 november.
Maud Edgren Schori har arbetat som genusrådgivare inom FN:s biståndsorgan UNDP både i Liberia och på Elfenbenskusten.
– När indikatorerna om framgångarna med resolution 1325 presenteras i framtiden kommer det att ställas högre krav på att kvinnor får vara med och fatta beslut och delta i fredsförhandlingar. Men det tar inte bort faktumet att fler länder faktiskt är bättre nu än förr på att skydda kvinnor i väpnad konflikt, menade Maud Edgren Schori.
Kvinnofrågor lockar män av fel skäl
En återkommande fråga under seminariet var hur man kan få fler män engagerade i att kvinnor deltar i freds- och säkerhetsbeslut. Från vilken socialgrupp kommer den man som är beredd att stödja kvinnor i deras kamp för mer inflytande, lydde en fråga från publiken.
– I irakiska Kurdistan kan det vara män som jobbar med media som engagerar sig, men det är också många journalister som inte tror det är viktigt att kvinnor är med och bestämmer, sa Badeeah Bakr, från Asuda, en organisation som driver ett skyddat boende i Suleimania i irakiska Kurdistan.
I Irak är det oftast män som redan arbetar med mänskliga rättigheter som förstår vikten av kvinnors deltagande, sa Sura Mahmood från Baghdad Women Association. Båda kvinnorna underströk dock att män kan arbeta med frågorna så länge det lyfter deras egenintressen, som att kunna tjäna pengar på ämnet.
Lidit för att de våldtagit kvinnor
I andra länder finns andra skäl till att vara positiv till kvinnors ökade inflytande, menade Maud Edgren Schori.
– Det finns män som har våldtagit kvinnor under många år, till exempel män i Liberia, som också har lidit mycket på grund av detta. De kan se vinsten i ökat kvinnligt deltagande.
Begreppet feminist och om det verkade avskräckande på kvinnornas målgrupper diskuterades också. Det är lätt att vita kvinnor avfärdas i utvecklingsländer för att de kommer från ett privilegierat land.
– Jag är inte här för att predika om den svenska modellen, sa Maud Edgren Schori att hon understryker när hon talar i ett annat land.
Någon i ett afrikanskt land hade sagt till henne att ”jag förstår nu att du arbetar med mänskliga rättigheter. Jag trodde du var en sådan där feminist.”
– Det dög att han såg mig som någon som arbetade med mänskliga rättigheter. Ibland gynnar det inte din sak att tala om att du är feminist, sa Maud Edgren Schori.
I irakiska Kurdistan skyltar kvinnorna inte heller med om de är feminister, menade Badeeah Bakr.
– Jag ser mig själv som en människa framför att jag lyfter genus, och det är inte heller accepterat i min kultur att tala om feminism, sa hon.
Publiken ville veta om nästa generation engagerar sig i mänskliga rättigheter. Sura Mahmood är en av dem som hängivet arbetar i organisationsvärlden med kvinnors rättigheter. Hon har till och med avbrutit sina studier för sitt arbete. Många jämnåriga ifrågasätter varför Sura Mahmood ibland till och med arbetar utan ersättning. Badeeah Bakr var inne på samma spår. Hon menade att många inte kan tänka sig att arbeta frivilligt, vilket ibland krävs i denna sektor.
Få är medvetna om begreppet genus
Sedan kom frågan om genus fanns som ämne på universiteten.
– Bland kurder i min region har det länge handlat om att överleva. Vi levde isolerade i bergen, utan identitetshandlingar och andra rättigheter. Få har överhuvudtaget kunnat studera, sa Badeeah Bakr.
De som nu kan studera börjar lära sig datorer och har främst sitt sikte på att kunna skaffa familj och hem. Men jag tror verkligen att många fler kommer att öppna sig och ta in frågor som mänskliga rättigheter och genus, det som diskuteras i omvärlden, sa Badeeah Bakr.
Seminariet ingick i Aktörer för hållbar fred, en turné som totalt bestått av sju seminarier runtom i Stockholmsområdet och Sverige. Detta seminarium på Södertörns högskola skedde i samarbete med studenternas egen Föreningen för utvecklings- och internationella frågor, FUIF.
Helena Sundman
