Höstens praktikant Nao Sakurada ger oss perspektiv på historien
En av höstens praktikanter på Operation 1325 är Nao Sakurada. Hon kommer från Okinawa där freds- och säkerhetsfrågor har direkt påverkan på kvinnors vardag. Nao har skrivit nedanstående text om kvinnorörelsen för fred och rättigheter i Okinawa. De åsikter som framförs i texten står hon själv för.
Okinawaöarna ligger i den sydvästra kanten av Japan. Det okinawanska folket betraktas internationellt som en ursprungsbefolkning i Japan och tillhörde en gång till Ryūkyū kungarike som var självständigt tills den japanska invasion under 1600-talet. Utöver det kulturella och politiska förtrycket som utövades av Japan blev Okinawa dessutom det enda området i Japan där markstrider mot USA förekom under andra världskriget. Efter humanitärt förödande strider i Okinawa och kärnvapenanfall i Hiroshima och Nagasaki ockuperades Japan militärt av USA. När ockupationen upphörde 1952 blev den inte fullständig. Den militära ockupationen av Okinawa fortsatte fram till 1972 (Okinawa regionens hemsida).
Idag finns 31 amerikanska militärbaser kvar i Okinawa. Det utgör 70% av USA:s militära närvaro i Japan, trots att Okinawa endast utgör 0.6% av landytan.
Som i andra områden runt om i världen där det finns amerikanska militärbaser, bland annat i Sydkorea och Filippinerna, förekommer brott begångna av militär personal också i Okinawa. Detta inkluderar sexuellt våld mot kvinnor. För att protestera och motverka detta har ett starkt civilsamhälle inklusive fredsrörelser vuxit fram i Okinawa, vilka fortsätter att kämpa för kvinnors rättigheter och demilitarisering av Okinawa.
Okinawa Women Act Against Military Violence och dess co-ordförande, Suzuyo Takasato, utgör en av de starkaste rösterna för kvinnor och fred i Okinawa. Upprinnelsen till Okinawas kamp mot sexuellt våld av den amerikanska militären var ett gruppvåldtäkts- och mordfall av en 5-årig flicka 1995 (Takasatos artikel). Våldtäktsfallet, som initialt inte fick någon öppen mediatäckning, uppmärksammades efter att kvinnor, däribland Takasato, startade ett upprop. Idag uppmärksammas brott begångna av amerikansk militär personal i Okinawa snabbt och möts av kritik från Okinawas folk. Okinawa har en lång historia av motstånd mot den amerikanska militären och den japanska regeringen som inte ställer särskilt höga krav på USA vad gäller respekt för mänskliga rättigheter i Okinawa. Efter våldtäktsfallet mot den 5-åriga flickan 1995 startade Takasato “Rape Emergency Intervention Counseling Center Okinawa” (REICO), där drabbade får juridiskt och psykologiskt stöd. Genom att stötta offren har hon och Okinawa Women Act Against Military Violence samlat in många kvinnors berättelser och brottsfall. Även de som inte dokumenterades under ockupationen och fall där utredningen lades ner på offrets begäran och därför inte registrerades som ett brottsfall hos polisen, från 1945 fram till idag.
Förra året (2023) publicerades den 13:e upplagan av organisationens rapport om sexuella brott begångna av amerikanska militärer. Sammanlagt har ca 1000 fall dokumenterats och den senaste rapporten innehöll över 600 nya fall jämfört med föregående upplaga från 2016. Flera fall har rapporterats först efter en lång tid, ibland efter flera decennier. Detta är en anledning till att antalet fördubblats sedan förra upplagan. Det indikerar på hur svårt det har varit för offren att träda fram. Utan rapporten hade dessa försvunnit ur statistiken. Organisationen menar dock att mörkertalet är stort, eftersom det juridiskt sett är komplicerat att utreda och åtala sådana brott, något som många förövare medvetet utnyttjar.
Takasato menar att den första tröskeln för offren att rapportera ett brott är den japanska lagstiftningen kring våldtäkt. Fram till 2017 behövde offret själv kräva åtal för att en våldtäkt skulle dokumenteras som ett brott och för att polisen skulle kunna utreda och åtala gärningspersonen . Den andra tröskeln är den rättsliga status som den amerikanska militären har i Japan.
Militärtavtalen mellan Japan och USA består av två delar. Det första, ett bilateralt avtal från 1952, rör det långsiktiga militära samarbetet mellan USA och Japan. Det andra avtalet reglerar bland annat skatte- och rättsfrågor för amerikansk militär personal i Japan. Det andra avtalet begränsar det japanska polisväsendets möjlighet att utreda och pröva fallen, eftersom japansk polis inte får tillgång till de misstänkta för förhör förrän rättegången börjar (artikel 17, paragraf 5c). De misstänkta får dessutom ofta fullt juridiskt stöd från den amerikanska militären, till skillnad från offren i egenskap av privatpersoner, som har svårare att få tillgång till juridisk hjälp. Trots att avtalet har ändrats efter ihärdiga förhandlingar mellan Okinawa och Japan, och därefter Japan och USA, är det långt ifrån vad den okinawanska befolkningen kräver.
Många kvinnliga aktivister från Okinawa, bland annat Takasato, började redan under 1990-talet att bygga ett narrativ om att de många våldtäkterna och annat sexuellt våld begångna av den amerikanska militären kan utgöra ett krigsbrott. Med utgångspunkt från den internationella diskursen som säger att sexuellt våld i väpnad konflikt kan utgöra ett krigsbrott arbetade de vidare för upprättelse trots att Okinawa inte längre var i en aktiv väpnad konflikt. Frågan om sexuellt våld och militärbaser var en av frågorna som kvinnoaktivister från Okinawa tog upp i FN:s kvinnomöte i Beijing 1995. (Läs mer)
Argumentet har stärkts ytterligare efter att FN:s säkerhetsråd år 2000 antog resolution 1325 och i en uppföljning resolution 1820 år 2008. Den senare slår fast i paragraf 4, ”att sexuellt våld kan utgöra ett krigsbrott eller brott mot mänskligheten”. Detta har gett starkt stöd till motståndet mot den amerikanska militärens långvariga närvaro och det sexuella våldet som ägt rum i Okinawa. Resolution 1325 nämns idag i många upprop och protester från Okinawa mot den japanska regeringen vid sexuella brott där amerikansk militär personal är inblandade. Ett krav är att regeringen ska inkludera sexuellt våld som uppstår kring militärbaser i sin nationella handlingsplan för genomförandet av resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet (Läs mer)
Min uppfattning är att Japan fortfarande lever i en efterkrigstid där kvinnors grundläggande rättigheter inte tillgodoses, trots den allmänt spridda bilden av Japan som ett modernt och ekonomiskt välutvecklat land. Problematiken synliggörs genom kvinnors berättelser och engagemang i Okinawa. USA:s militära närvaro och konsekvenser beskrivna här ovan väcker också större frågor om vad USA:s utvecklingsbistånd och demokratisering av Japan egentligen har inneburit för landet och dess befolkning, viktiga att fortsätta belysa. På många sätt har Japan en bit kvar på vägen till fred och demokrati efter krigstiden, då Japan var ett fascistiskt och militärstyrt land. Kvinnors röster och deltagande i det pågående arbetet för att främja demokrati och mänskliga rättigheter är särskilt viktiga även idag, nästan 80 år efter kriget.
Nao Sakurada
