Ett forskningsprojekt om kvinnors säkerhet och deltagande i återuppbyggnaden av tre konfliktdrabbade områden presenterades i maj. Det anmärkningsvärda resultatet är att män dominerar representationen på alla beslutsfattande nivåer i dessa samhällen vilket bidrar till att kvinnor aldrig känner sig riktigt säkra eller delaktiga. Detta eftersom kvinnornas erfarenheter och deltagande aldrig efterfrågades, integrerades eller beaktades under de fredsbyggande processer som lägger grunden för aktuella institutioner, normer, lagar och strukturer i dessa, post-konflikt-, samhällen. Nordirland, Sydafrika och Libanon var de länder som undersöktes.
I rapporten skrivs det att anledningen till kvinnornas upplevda osäkerhet och brist på inflytande bottnar i deras, från män, skilda definition av säkerhet. Kvinnor definierar det bredare och inkluderar förutom fysisk säkerhet till exempel tillgång och möjlighet till representation i samhällets alla institutioner, jobb, skolgång för deras barn, hälsa- och sjukvård i begreppet.
En av kvinnorna från Libanon som forskarna intervjuade för undersökningen uttryckte sig så här:
”För mig betyder ordet säkerhet på arabiska att inte vara rädd. Först, att inte vara rädd för behöva gå hungrig, att flytta, att tänka eller att bli missbedömd.”
Eftersom kvinnorna definierar säkerhet annorlunda så tillgodosågs inte de behov som de har eftersom män dominerade i fredsprocesserna. Kvinnornas önskemål kom varken till uttryck eller efterfrågades. Därför poängterade undersökningen att resolution 1325 måste integreras och förverkligas fullt ut för att kvinnor ska ha en full och likvärdig roll i de samhällen som konstrueras och uppstår efter konflikt.
Att resolution 1325 är ett viktigt redskap för att belysa detta var tydligt i alla de samhällen som hade undersökts men kanske främst i Nordirland där erfarenheten av en ”Kvinnornas Koalition” pekade på att kvinnor agerar annorlunda än deras kollegor som var män bland annat genom att de lyfter frågor bortom traditionella fokusområden och aspekter.
Att de återuppbyggnadsansatser som gjordes efter att konflikterna upphörde i Nordirland, Sydafrika och Libanon inte var tillfredställande ur ett genusperspektiv kritiserades av kvinnorna i undersökningen som menade att genomförda säkerhetsrelaterade åtgärder var genusblinda och befäste än social struktur där agendan utformas efter mäns villkor och prioriteringar.
Projektledaren för undersökningen, Paddy Hillyard från Queen’s University i Belfast, säger så här:
”De inflytelserika institutionerna i samhället som konstruerades genom fredsprocessen består i övervägande majoritet av män. De måste vara en del av återuppbyggnadsansatserna för att kvinnor ska uppleva säkerhet genuint.”
Gemensamt för de studerade samhällena var att kvinnorna upplevde våld från olika håll. Från familjen och samhället, både strukturellt och genom fysiskt våld som i vissa av de undersökta länderna hade ökat fastän konflikten upphört.
Undersökningen var ett samarbete mellan Queen’s University i Belfast, University of Ulster, Democratic Dialogue och mindre foskningsinstitut i Sydafrika och Libanon utfört med stöd av medel från Londonbaserade ESRCs (Economic and Social Research Council) program ”Nya säkerhetsutmaningar”.