05/10/2015
”Året är 2015. Trots detta måste vi köpa loss våra kvinnor och barn, vi måste betala för deras frihet. Det är inget mindre än en människomarknad som existerar idag”. Detta är de avslutande orden från Vian Dakhil, den enda kvinnliga etniska yazidiern i Iraks parlament, som lyckas föra in seminariet om det politiska, sociala och militära läget i Irak till att handla om en humanitär aktualitet. Vian poängterar att hon företräder hela landets befolkning, men vill rikta särskilt uppmärksamhet till de irakiska minoriteterna – som just nu upplever ett av de hemskaste brotten i mänsklighetens historia.
Vi sitter samlade på Folke Bernadotte Akademin för att diskutera ett särskilt ämne; vägen framåt för Irak. Det politiska läget i omvärlden och särskilt situationen i Mellanöstern är något som omvärlden inte längre kan isolera sig ifrån. Med en konstant närvaro av den beväpnade terrororganisationen ISIS och en stat utan kontroll över stora delar av sitt territorium står Irak inför en rad olika säkerhetsutmaningar. Den irakiska befolkningen befinner sig under ett extremt hot och i kampen för sin överlevnad är en ständigt växande siffra på flykt i sökandet efter en ny fristad. Men ett ännu större antal är kvar, fastkedjade i sitt eget land. Att det är en brännande situation och ett kollektivt ansvar för hela Europa är samtliga talare överens om. Frågan är bara vad som ska göras och hur vi ska göra det. Vilken är den mest akuta angelägenheten, vad krävs för att bekämpa ISIS och hur ska nationen lyckas förlikas under fredsprocessen?
Dr. Saleem al-Jbury, den irakiska talmannen, är mest orolig för en nationell splittring. Relationen mellan olika etniska folkgrupper i Irak var komplex redan innan ISIS framfart. Sökandet efter en nationell och social försoning mellan ”Iraks alla komponenter” bör enligt talmannen därför vara den främsta fokuseringen i fredsprocessen. För al-Jbury är trots allt optimistisk vad gäller framtidens Irak. Han påtalar att det är en långsam självbefrielseprocess som kräver omvärldens insatser, men att det trots allt ändå är ett progressivt förlopp.
”ISIS är inget unikt fenomen. Vi har sett liknande extremistiska grupper tidigare. De går att bekämpa. De kommer att bekämpas”.
Det viktigaste projektet enligt al-Jbury just nu är därför att flytta blicken upp från marken och fokusera på framtiden, på det som kommer efter ISIS. Att bygga upp en stat med lag och ordning, vapenkontroll och en fredlig samlevnad. Att skapa en stat där risken för att en ny grupp med samma implicita agenda uppstår igen är kraftigt begränsad.
Men Vian Dakhil är kritisk. För det förtryckta, jagade och vanärade folket som befinner sig inom ISIS terrorvälde är framtiden långt ifrån lika ljus. Som yazidier själv ställer Vian den obesvarade frågan; hur är det möjligt för oss att försonas med våra grannar, med dem som drivit ut och kidnappat oss? Att leva ömsesidigt med de som våldtagit och torterat oss, som mördat våra systrar och släktingar, sprängt våra tempel, moskéer, kyrkor och hem?
Liksom al-Jbury ber också hon om omvärldens hjälp. Men inte främst om ekonomiskt stöd eller militära investeringar – utan om humanitärt bistånd, om hjälporganisationer på plats, om sjukvård och traumastöd. Vad Vian vädjar om är att omvärlden slutar blunda för de pågående människorättsbrotten och på riktigt börjar motarbeta den terrorism och våldsamma extremism som är orsaken till nutidens humanitära katastrof – inte minst det utbredda sexuella och genusbaserade våldet. Utan en sådan assistans har al-Jburys dröm om ett enat Irak en ännu mindre chans att infrias.
”Fredsbyggnadsarbetet kan liknas vid ett vägskäl – att brinna upp i kaos eller att bygga en framtid”. Det kan inte bli mer rätt än så. Frågan är vilken väg vi väljer att ta?
Stina Larsson
Praktikat, Operation 1325
