Vi i västvärlden ska inte förvänta oss att vårt sätt att bygga demokrati är det enda riktiga. De arabiska folken måste finna sin väg, men den måste bygga på att kvinnorna deltar på lika villkor i processen. Det skriver Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap, Birgitta Holst Alani, direktör för Svenska institutet i Alexandria och Maj Britt Theorin, ordförande för Operation 1325, i Sydsvenskan.
När upproren i de arabiska länderna började deltog kvinnorna aktivt. Kvinnor skulle äntligen få medverka i utformandet av ett demokratiskt samhälle. Så blev det inte.
I Egypten fanns ingen kvinna med när en ny konstitution skulle skrivas. Det första demokratiska valet resulterade i att de kvinnor som kandiderade fick 1,8 procent av platserna. Nu är president Muhammed Mursi avsatt, men hittills har endast en kvinna synts bland de personer militären har bjudit in till det styre som ska regera under en övergångsperiod.
I Tunisien beslöt övergångsregeringen att i valet till den konstituerande församlingen skulle varje vallista utformas så att varannan kandidat var kvinna och varannan man. Ett hundratal partier deltog och eftersom de flesta listor toppades av en man blev resultatet 27 procent kvinnor – samma procentsats som under den störtade presidenten Ben Ali.
Även om många förhoppningar grusats, har det skett en stor förändring i de flesta arabländer. Rädslan för makten har försvunnit. Människor vågar öppet säga sina mening, även om de riskerar att straffas. Det visar inte minst de hundratusentals demonstranter som nyligen protesterade i Egypten och därigenom fick president Mursi avsatt.
Det är avgörande för en varaktig fred och utveckling mot demokrati att kvinnor inkluderas i fredsprocesser och i rekonstruktionen av samhällen efter konflikt.
År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Den handlar om kvinnors mänskliga rättigheter och rätt till skydd i väpnade konflikter mot våld och våldtäkter. Men framför allt handlar den om att kvinnor ska ha rätt att besluta i frågor om fred och säkerhet. Alla länder är förpliktigade till att genomföra säkerhetsrådets resolution.
Kvinnor måste vara väl representerade i alla fredsprocesser om en varaktig fred ska kunna uppstå. Likaså måste kvinnor delta på lika villkor när det gäller att forma ett samhälle efter en konflikt. Säkerhet i ett land kan inte bara bestämmas av militär och polis.
För att resolution 1325 ska bli verklighet måste varje land ta fram en handlingsplan som beskriver hur det ska genomföra 1325. Minst fyra saker måste klargöras:
Mål – Vad är det som ska uppnås?
Tidtabell – När ska målet vara uppfyllt?
Resurser – Vilka resurser är avsatta?
Kontroll – Hur ska genomförandet följas upp?
De församlingar i FN och andra internationella organ som beslutar om fred och säkerhet måste ha en jämn representation av kvinnor och män. De skandinaviska länderna bör gå före och ställa ytterligare två krav i dessa sammanhang:
I internationella organisationer bör varje land ha två förslag på kandidater till en post, det vill säga en kvinna och en man.
I fredsförhandlingar efter en konflikt bör varje part representeras av lika många kvinnor som män.
Det saknas inte kvalificerade kvinnor, och kvinnor är inte mindre kvalificerade än män. Problemet är att männen är överrepresenterade och utestänger kvinnor. Detta gäller inte bara islamister utan i lika hög grad män som inte är knutna till någon religion. Det krävs därför ofta kvotering för att kvinnor ska få sin rättmätiga plats i beslutande församlingar.
I den pågående arabiska revolutionen finns många starka kvinnor och kvinnoorganisationer. De vill gärna samarbeta med kvinnor i andra länder. Operation 1325 är en paraplyorganisation för svenska freds- och kvinnoorganisationer som samarbetar med kvinnor i bland annat åtta arabiska länder.
Det är lätt att glömma bort att partipolitik i princip är en ny företeelse för kvinnorna i arabvärlden och här kan Sverige bidra med kunskap och erfarenheter. I samarbetet med kvinnor i muslimska länder är det också viktigt att ha kontakt med moderata islamister.
Det finns en tendens hos svenska organisationer och institut som bjuder in arabiska kvinnor att enbart vända sig till de sekulära, icke-religiösa. Det är inte bra. Om vi i väst gör islam till fiende kommer det samarbete vi vill uppnå att misslyckas. För ett bra samarbete krävs öppenhet och vilja att utbyta erfarenheter. Man måste inte vara sekulär för att vara feminist.
På 1970-talet bestod Sveriges riksdag av 86 procent män och 14 procent kvinnor. Det som idag många upplever som självklart, att riksdag och regering har en jämn könsfördelning, tog det lång tid att uppnå. Troligen tar det inte lika lång tid i den arabiska världen, men det krävs tålamod.
Vi i västvärlden ska inte förvänta oss att vårt sätt att bygga demokrati är den enda riktiga. De arabiska folken måste finna sin väg, men den måste bygga på att kvinnorna deltar på lika villkor i processen.
2013-07-12
Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Birgitta Holst Alani, direktör för Svenska Institutet i Alexandria.
Maj Britt Theorin, ordförande för Operation 1325
