Mycket återstår att göra för att resolution 1325 ska kunna anses vara genomförd. Det var alla seminariemedverkande på Operation 1325s frukostseminarium den 19 december överens om.
Trots att det kan framstå som en negativ slutsats så var det snarare de seminariemedverkande gästernas goda tankar, idéer och reflektioner kring vad som kan göras framöver som åhörarna på seminariet fick med sig.
Diana Amenus lyfte fram det arbete som genusrådgivare i internationella uppdrag utför. Att denna roll och funktion finns är ett steg i rätt riktning, men erfarenheter av hur tankar kring denna position går och hur de bemöts i fält visar på en brist på förankring och vikt som skulle vara önskvärt att de hade för att göra skillnad.
Emma Johansson, som har granskat hur genuskunskap integreras i Polisens och Folke Bernadottes förberedande utbildningar för utlandstjänstgöring, reflekterade i samma banor. Hon var positiv till att satsningar görs för ökad genusmedvetenhet, men kritisk till den genomslagskraft som korta genuspass om 4,5 timmar kan ha. Hon menade därför att det kunde vara en god idé att fortsätta och följa upp den förberedande utbildningen även ute i fält.
Barbro Dahlbom-Hall talade utifrån flerårig erfarenhet från att arbeta med ledarskapsutveckling för både män och kvinnor. Hon menade att resolution 1325 har begränsningar i hur pass inflytande den kan vara. Kunskap om genus och vilja att förändra är personligt och bottnar i alla och envars tänk kring sin egen roll, insikt och förståelse av hur ens eget handlande speglas i omgivningen, särskilt som ledare. Denna koppling, att hur du personligen tänker, handlar och agerar, speglas inte i resolutionen. Det räcker alltså inte att veta att och vad som behöver göras. Det handlar om hur och viljan att göra.
