02/10/2013
Vad krävs för att leva ett friskt, tryggt och värdigt liv? Är det arbete och ekonomi som är grundläggande? Eller att vi har goda sociala relationer och mat på bordet? Den här frågan har tre års universitetsstudier i global hälsa försökt förklara och problematisera ur en rad infallsvinklar. För mig har dock det genusvetenskapliga och feministiska perspektivet alltid varit en viktig utgångspunkt i förståelsen kring de här problemen; främst för att orättvisor och ojämställdhet – grundade på destruktiva och diskriminerande patriarkala samhällsstrukturer – ofta är en stark orsak till att människor marginaliseras i sina liv.
Efter en kurs i humanitärt bistånd stod det klart för mig att implementeringen av genuspolicys i internationella insatser gått långsamt. I mitt kandidatexamensarbete fördjupade jag mig därför i orsakerna till detta och valde att fokusera på den utsända svenska insatspersonalens roll. Genom intervjuer med allt från medicinskt kunniga till camptekniker och före detta FN-soldater försökte jag bilda mig en uppfattning om deras förståelse för och erfarenheter av att i fält jobba med genus policys. Ganska snabbt kom jag i kontakt med resolution 1325.
RÄDDA LIV ELLER LÅNGSIKTIG FÖRÄNDRING?
Genom uppsatsen fick jag upp ögonen för ett glapp som verkar finnas mellan organisationers/myndigheters ambitioner och formulerade policys och det som faktiskt händer på marken. De intervjuade hade bristande kunskap om vilken genuspolicy deras arbetsgivare hade och de flesta kände inte till resolution 1325. Många hävdade också att den högst kaotiska miljön, i vilken arbetet till största del präglas av att göra skillnad mellan liv och död, var en stor bidragande orsak till att det är svårt att fokusera på långsiktig förändring.
Resultatet var nedslående. Om insatspersonal som skickas ut från Sverige, ett land som gärna skryter med att vara ett av världens mest genusmedvetna länder, inte aktivt implementerar genuspolicys, vem gör det då? En viktig fråga var också huruvida det någonsin kommer att bli ”rätt tillfälle” att börja inkludera kvinnor och ett genusperspektiv i arbetet, eftersom katastrofer och konflikter till sin natur är kaotiska. Jag kände att jag inte kunde släppa det här i och med avslutat uppsats, utan nu ville jag själv arbeta för att göra verklighet av det som i så många dokument lovats kvinnor. Då jag såg Operation 1325:s praktikannons kändes det därför som att den skrivits direkt till mig.
FRAMTIDSHOPP
Nu följer en spännande höst där jag nu några veckor in i praktiken varvar känslor av inspiration, förvirring och frustration, men framförallt framtidshopp. För trots att genusfrågor fortfarande möts av mycket motstånd och ointresse världen över så kan man inte låta bli att imponeras av det som faktiskt sker runt omkring oss. Ta till exempel de syriska kvinnorna som under pågående konflikt mobiliserar för fred (se blogginlägg från 4/9-2013) eller de afghanska kvinnorna som kräver en roll i politiska processer trots dödshot och attacker. Att arbeta i en organisation som aktivt stärker dessa kvinnor inger hopp om en bättre framtid, en framtid där resolution 1325:s formuleringar kan bidra till att skapa verklig förändring.
Jenny Molin
Praktikant, Operation 1325
*****
Länk till uppsatsen ”From Policy to Action – A study on the implementation of gender policies and a gender perspective in Swedish humanitarian assistance work”
