Den 24 januari invigde Försvarsmakten Nordic Centre for Gender in Military Operations, ett center som har till uppgift att höja de nordiska ländernas kompetens i genderfrågor. I samband med invigningen anordnades en workshop för representanter från de nordiska försvarsmakterna, EU, FN, OSSE och NATO, sammantaget benämnda som genderfamiljen.
Målet med workshopen var att ta fram riktlinjer för framtida samarbete i 1325-frågan. En stor dag med stora händelser enligt Försvarsmakten. Avsaknaden av involverade kvinnor på invigningen och det civila samhället i genderfamiljen är dock det som blev det som rönte störst reaktioner från Operation 1325:s sida.
Att de nordiska försvarsmakterna har insett hur viktig ett gender perspektiv är i konfliktområden är ett positivt steg i rätt riktning. För att resolution 1325 ska få genomslag är prioriteringar och tankar som sätter ljus på resolutionen viktiga, och nödvändiga för att resolution 1325 ska kunna förverkligas, i Sverige och i världen.
Var finns kvinnor som aktörer?
Det är dock av stor vikt att granska vad som egentligen står bakom hur Försvarsmakten lyfte fram arbetet som centret ska utföra. Under invigningen pratades det begränsat om kvinnor som aktörer för Försvarsmaktens arbete. Dessutom var det enbart män som talade sig varma om vad centret kommer att göra och framför allt hur arbetet mot att stoppa våld mot kvinnor ska se ut. Inga kvinnor i ledande positioner talade under invigningen, och att säga att den närvarande åhörarskaran var mansdominerad är i underkant. Försvaret säger att kvinnor och ett genderperspektiv är en viktig del i deras arbete. Om så är fallet, varför lyfts då inte aktörer inom de grupperna fram?
Vad är genderfamiljen?
Att inte det civila samhället och organisationer med lång erfarenhet av arbete inom resolution 1325 verkar ingå i den genderfamilj som Försvarsmakten vill dana sitt arbete med är också ett mysterium. De kunskaper och de verktyg som organisationer med erfarenheter inom kvinnors roll i freds- och demokratisammanhang besitter är ovärderliga, och något som borde vara attraktivt för nyligen introducerade aktörer inom sfären. Operation 1325 ställer sig därför kritisk till att enbart statliga organ diskuterar hur det nya centret ska verka.
Vad borde göras?
Med tanke på situationen har Operation 1325 därför tre rekommendationer för Försvarsmaktens nya satsning om hur arbetet kan bli så bra som möjligt.
- Ge kvinnorna större plats. En satsning på ett center är bra, men för att den ska få en trovärdighet krävs det att kvinnor är aktörer på samma villkor som män. Enligt den svenska handlingsplanen för resolution 1325 ska organisationer som domineras av män aktivt arbeta för att stärka och få fram kvinnliga ledare. Det är därför nödvändigt att Försvarsmakten ser över hur det ser ut internt, och säkerställer att man inte bara talar om ett genderspektiv, utan även agerar ur ett genderperspektiv.
- Samarbeta över gränserna. Även om centret är ett initiativ inom Försvarsmakten, som har ett ansvar som myndighet att arbeta 1325-relaterat, behöver inte effekterna av arbetet enbart synas där. Genom att inkludera Operation 1325 och liknande organisationer i den så kallade genderfamiljen kan arbetet med resolution 1325 berikas och utvecklas, såväl på en nationell och internationell nivå.
- Arbeta inte enbart i konfliktdrabbade områden. Kvinnor i konfliktdrabbade länder har en utsatt position, vilket den uteblivna effekten för kvinnor ur den arabiska våren bevisar. Behoven i regioner med liknande situationer är därför stora och nödvändiga att arbeta med. För att arbeta med resolution 1325 på ett trovärdigt sätt krävs dock att man även analyserar sitt eget lands situation. Vad kan vi göra i Sverige och de övriga nordiska länderna, både civilt och i försvaret, för att resolution 1325 ska få ett starkare genomslag? För att Sverige ska vara det ”föregångsland” inom 1325-frågan man vill vara behöver initiativ som Försvarsmaktens Gender Centre också arbeta nationellt.
Det är tolv år sedan resolution 1325 antogs av FN:s säkerhetsråd och det behövs fortfarande mycket arbete för att resolutionen ska kunna förverkligas. Genderfamiljen behöver därför utvecklas till ett nätverk där mer än statliga organ representeras.
