De senaste månaderna har det skrivits spaltmeter om de hastiga och tvära ändringarna inom svensk biståndspolitik och dess befarade konsekvenser. Många små men också stora politiska beslut visar en tydlig ny politisk riktning, och helheten som det pekar mot är skrämmande för oss som ser civilsamhället som en viktig beståndsdel i en levande demokrati.
Vi som följer detta förfasas och blir arga. Ilska som föder engagemang och aktivitet, det debatteras och diskuteras med andra berörda och relevanta politiker. De brutala reformerna är på allas läppar. Eller det kan man tro om man, som jag, jobbar inom civilsamhället, umgås med andra samhällsengagerade och dagligen översköljs av nyhetsbevakningar och artiklar på temat.
Men tyvärr har merparten av dessa spaltmetrar publicerats i branschpress, och realisationen om den framtid som vi befarar till följd av dessa beslut, har ännu inte nått ut till den breda massan. En bred massa som tydligt har markerat att bistånd är viktigt. SIDAs årlig attitydundersökning om biståndet visar att 74% tycker att det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i fattiga länder.
Trots det, är det förståeligt att inte alla står på barrikaderna – än. När bara en pusselbit här och där syns så är det svårt att skönja hela bilden. Och politiska diskussioner kan vara ganska tråkiga och högtflygande så låt oss konkretisera, vad de beslut som tas i namnet av effektivitet och transparens leder till:
Beslutet att ta bort informations- och kommunikationsbidraget gjorde att mängder av personal förlorade jobbet och att möjligheten att nå ut med information och kunskap om civilsamhällets verksamhet i Sverige och världen blev mycket svårare – det är inte transparent.
Beslutet att reducera biståndsbudgetar gör att åtskillig tid och energi läggs ned på att planera om verksamhet och med omtanke informera partners om uppsagda samarbeten och personal om varsel – det är inte effektivt.
Beslutet att bryta pågående kontrakt för att börja om från början, gör att åtskillig tid och energi läggs ned på att försöka förstå konsekvenser och informera partners med den knapphändiga informationen vi har – det är varken effektivt eller transparent.
Det leder till att långsiktiga relationer som byggts över många år bryts upp och att långsiktiga projekt med mål om fred, frihet och demokrati riskeras att avslutas – som om frihet skapas över en natt – det är inte effektivt bistånd.
Det leder också till att civilsamhället istället för att fokusera på sin kärnverksamhet får vartefter information släpps, planera om och reducera verksamhet och resurser – det är verkligen inte effektivt bistånd.
Beslutet att först frysa biståndet och sedan reducera fokus och budget för Palestina gör att åtskillig tid läggs på att informera partners och på att försöka planera om pågående projekt – under en pågående konflikt. Det gör att färre unga kvinnor för möjlighet att lära sig om sina rättigheter, det gör att färre kvinnor ifrågasätter bristen på jämställdhet och ställer det politiska styret till svars. Det gör att färre kvinnor gör politisk karriär och inkluderas i fredsprocesser och det gör att det viktiga demokrati- och fredsarbete som görs, och som nu är viktigare än någonsin spolieras – det är inte effektivt bistånd.
Och en än mer skrämmande konsekvens är att ungdomar som vuxit upp i en ockuperad stat, vars föräldrar vuxit upp i en ockuperad stat, riskerar att tappa hoppet om att engagera sig för en ljus framtid och istället vänder sig till mörkret. Och det är en långt värre konsekvens för befolkning och samhället som kommer ge efterklang under lång tid framöver – det är inte effektivt bistånd.
I en global värld där demokrati och jämställdhet är på tillbakagång, inspireras världsledare av varandra. Och om de som varit i topp i klassen, som Sverige när det gäller demokrati och jämställdhet, drar sig tillbaka och lämnar walk over, så kan andra följa efter. När förtryckande stater utövar våld mot sin befolkning utan konsekvenser så lämnar det planen öppen för andra att göra samma sak.
Det är dags att säga ifrån – stötta civilsamhället för en levande demokrati.
Anette Uddqvist, kanslichef
