Makt åt kvinnor i fredsprocesser

Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra resolution 1325

pamela_scully.jpg
Pamela Scully är professor vid Emory University i Atlanta, USA. Hennes forskningsintressen centrerar sig kring kvinno- och genusfrågor under historien, med emfas på slaveri och frigörelse.
FOTO: Privat

Var är expertkunskapen från gräsrotsrörelser i 1325-handlingsplaner?

Många människor har jublar över FN:s säkerhetsråds resolution 1325, som blev antagen för cirka 12 år sedan. Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet är en bra idé; den placerar sexuellt våld i krigstid och kvinnors deltagande fredsbygge och samhällsstyrning efter konflikt som en central position i internationell säkerhet. I december 2011 hade 34 länder runtom i världen antagit nationella handlingsplaner, som ger en översikt på de olika sätt som regeringar kan visa hur de rättar sig efter resolution 1325. Handlingsplanerna poängterar behovet av att involvera organisationer från det civila samhället, speciellt kvinnoorganisationer.

Gräsrotsorganisationer konsulteras generellt sett under processen då handlingsplanen tas fram, och de nämns ofta som viktiga partners i att implementera planen. Men, som i många andra fall gällande utveckling, är lokala organisationer, och speciellt kvinnoorganisationer, sällan sedda som intellektuella partners som har tillräckligt expertkunskap för att utforma planer som skulle vara av betydelse för människor på gräsrotsnivå. Det här syns i själva strukturerna av de nationella handlingsplanerna, som i stort ser likadana ut oberoende om det är ett utvecklat industriellt land eller ett ödelagt postkonflikt land. De nationella handlingsplanerna ser likadana ut till följd av de riktlinjer som FN har skapat. UNIFEM:s (numera UN Women) rekommendationer ger i sin tur riktlinjer av de minimala åtgärder som länder behöver anta för att en handlingsplan ska bli tillräcklig. Detta inkluderar exempelvis fri läkarvård, jourtelefoner vid nödsituationer, gratis rättsprocesser och mycket mer. Riktlinjerna ger även fokus på att anta policys och lagreformer i likhet med resolution 1325, och att förändra institutioner enligt resolutionens standard.

Handlingsplaner skiljer sig dock åt från teori till praktik, något vi kan se i till exempel Liberias plan. Planen ser bra ut på pappret och refererar till alla aspekter som bör finnas med vad gäller beskydd, förebyggande och deltagande. Men planen säger också att mycket av det den innehåller inte kan implementeras till följd av att människor på gräsrotsnivå inte har utbildats i att utvärdera och förändra sin situation, vilket gör att problemet över alla andra är att folkets egenskaper är otillräckliga i detta postkonflikt land. Då planen inte har någon tillstymmelse att förändra denna bild blir den därför falsk och otillräcklig. Detta är extra tydligt efetrsom den inte implementerar expertkunskapen från kvinnor ur det civila samhället som energiskt och passionerat arbetar med att påvisa problem gällande sexuellt våld och ojämställdhet. Jag tänker bland annat här på etablerade kvinnoorganisationer som WONGOSOL, SEWODA, West Point Women, och många andra ledande kvinnoorganisationer.

De nationella handlingsplanerna är tänkta att visa hur regeringarna följer paragraferna ur resolution 1325. De är också en del i en större agenda för att främja ett hållbart styre, som numera är en etablerad och självklar del i utvecklingsprojekt runtom i världen. Men vad skulle det betyda för styret om invånarna i landet förstod att handlingsplanen i själva verket är en ulv i fårakläder, något producerat för utlänska givare och en skrytfena i internationella sammanhang? Och vad hade egentligen kunnat hända om planen i början var riktad mot vad som faktiskt kan åstadkommas av människor på gräsrotsnivå i samarbete med regeringen? Vi kan enbart spekulera.

Pamela Scully är professor och ordförande för enheten för Women's, Gender and Sexuality Studies på Emory University, Atlanta, USA.