Makt åt kvinnor i fredsprocesser

Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra resolution 1325

disa_kammars_larsson.jpg
Disa Kammars Larsson är projektledare med ansvar för Operation 1325:s nätverk av kvinnoorganisationer i Mellanöstern och Nordafrika. Disa har kandidatexamen i statsvetenskap och masterexamen i Mellanösternstudier.
FOTO: Julle Bergenholtz

Ny på jobbet på Operation 1325

Att vara ny på jobbet är omtumlande. Som nyanställd på Operation 1325 kommer jag bland annat att koordinera ett regionalt nätverk av organisationer som driver den viktiga frågan om kvinnors politiska deltagande i Mellanöstern. Omtumlande har också varit nyckelordet för arabvärlden det senaste året.

Under min Masterutbildning med fokus på politik i Mellanöstern kändes det som att jag befann mig i jordens mittpunkt. Tusentals människor samlades på Tahrirtorget och krävde frihet och demokrati. Gatorna i Saana och Manama stod i brand. På föreläsningarna satt vi med ett öga på Al Jazeeras direktsändning på våra laptopar eller avbröt lektionerna för att uppdatera varandra om de senaste händelserna. Militären hade anfallit demonstranter, en video med en ung kvinna som uppmanade till uppror spreds som en löpeld i Egypten och ytterligare en ledare hade fallit.

Vi befann oss på Lunds universitet och våra professorer ställde in föreläsningar för att åka till Stockholm och sitta i TVs morgonsoffor; för plötsligt ville alla förstå det som hände i Mellanöstern. Jag hade skrivit min kandidatuppsats om varför demokratiska reformer inte skedde i Algeriet. Den frågan hade varit relevant i nästan 50 år, men verkade plötsligt helt fel ute.

Vår kunskap var het och jag fick möjlighet att åka till Palestina och göra en fältstudie bland unga kvinnliga aktivister som gick ut på gatorna och demonstrerade. Palestiniers folkliga kamp har i årtionden inspirerat aktivister i arabvärlden. Nu var det unga palestinier som lät sig inspireras av de stora upproren i Egypten och Tunisien. Min fältstudie resulterade i en masteruppsats om hur dessa nationalistiska och feministiska aktivister trotsade etablerade kvinnoorganisationer och istället organiserade sig i ledarlösa nätverk, som krävde ett slut på splittringen i det politiska ledarskapet.

De pan-arabiska protesterna som startade våren 2011 har burit med sig förändringar för kvinnor. Medan många varnande fingrar höjs från väst, som menar att islamister kommer att sätta krokben för kvinnornas framsteg, hör jag mina vänner och kollegor i Mellanöstern klaga på den ensidiga medierapporteringen. De menar att denna omtumlande tid kommer att fortsätta att innebära två steg framåt och ett tillbaka, men en sak är säker: ingen kan längre betrakta de arabiska kvinnorna som passiva offer efter dessa år av ökad mobilisering och synlighet av kvinnor och deras makt att påverka.

Det är viktigt att komma ihåg att arabiska kvinnor har en lång och stolt historia av kvinnokamp. De strider som utkämpas på barrikaderna idag är knappast ett resultat av Facebook eller Twitter utan en fortsättning på den mobilisering och det gräsrotsarbete som regionens kvinnor otröttligt byggt i decennier. Därför är jag otroligt glad att få arbeta med Operation 1325s nätverk av kvinnoorganisationer i Mellanöstern. Tillsammans med våra samarbetsorganisationer kommer vi att stärka varandra i vårt arbete för att kräva att kvinnors röster ska höras i fredsprocesser, vid skrivandet av nya konstitutioner, i parlament och vid internationella möten i hela världen.
 
Disa Kammars Larsson
Projektledare Operation 1325