Makt åt kvinnor i fredsprocesser

Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra resolution 1325

Mänsklig säkerhet för alla

6000 unga i Stockholm, Götebrog och Malmö lever under hedersfötryck. Det är nästan var sjätte niondeklassare i Sverige. Detta framkom i en studie från Örebro Universitet 2018. Det hedersrelaterade våldet är dock inget nytt fenomen i Sverige. Redan 2009 kunde myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor genom studien Gift mot sin vilja bekräfta att uppskattningsvis 70.000 ungdomar levde i någon form av hedersförtryck och enligt statistik från Länsstyrelsen Östergötlands stödtelefon 2019 är 63% av de utsatta under 18 år och 80% av ärenden rör kvinnor.

Hedersrelaterat våld och förtryck kan ta sig många olika uttryck och är inte bunden till ett specifikt kulturellt, greografiskt eller religöst sammanhang. Däremot ses en koppling mellan ökad segregering och ökat våld. Och vise versa. Ju mindre segregation det finns i ett samhälle desto mer jämlikhet vilket i sin tur leder till frihetliga, demokratiska och jämställda normer.  

Med det sagt så sker våldet överallt och alla utsätts; flickor, kvinnor, pojkar, män, binära, icke-binära och hbtq-personer. Våldet består av fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och materiellt våld. Det handlar exempelvis om tvångsäktenskap, syraattacker, påtvingade resor till släktens hemland, kvinnlig könsstympning och påtryckningar att utöva våld mot någon annan. Ofta handlar förtrycket också om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme och fria val. Våldet och förtrycket utmärker sig framför allt genom dess kollektiva karaktär och den bärande föreställningen om flickors och kvinnors sexualitet som en central angelägenhet för familjen eller släktens heder. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att utsättas för trakasserier, misshadel, hot och social uteslutning mm. för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. 

Inom Sverige aktualiserades problematiken först 1996 med mordet på den 15-åriga flickan Sara Abed Ali. Men det var inte förrens morden på Pela Atroshi 1999 och på Fadime Sahindal 2002 som mord och våld i hederns namn på allvar blev en statlig angelägenhet för Sverige. Det patriakala våldet mot kvinnor fick även internationell uppmärksamhet och i FN:s generalförsamlings resolution om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn (Resolution 55/66) fastställdes våldet som en fråga om brott mot mänskliga rättigheter. Därmed har stater en skyldighet att förebygga, utreda, åtala brott och erbjuda skydd till de som utsätts. Resolutionen påpekade även att en otillräcklig förståelse av grundorsakerna till mäns våld mot kvinnor och brott i hederns namn förhindrar möjligheterna att motverka våldet.

I Sverige har regeringen tagit initiativ till omfattande insatser för att förebygga hedersrelaterat våld och förtryck och dess olika uttrycksformer. Exempelvis adresserades frågan i handlingsplanen 2007/08:39 och i proposition 2013/14:208 lyfte regeringen förbudet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Sedan dess har regeringen även antagit ”Utrikesförvaltningens handlingsplan för feministisk utrikespolitik 2019-2022” och skrivelsen ”Makt mål och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid” (2016) som innehåller strategier för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Enligt regeringenskansliets hemsida vill regeringen genomföra en samlad, flerårig satsning för att förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Detta speglades bland annat i budgetpropositionen för 2018, som omfattade åtgärder för 100 miljoner kronor under 2018 samt 57 miljoner kronor årligen under 2019-2020. Men trots dessa stora satsningar har det haft en  begränsad effekt. Länsstyrelsen Östergötland har snarare sett en ökning av inkommande ärenden i Sverige sedan 2014.

Ändå är frågan om förebyggande av HRV inte inkluderad i Sveriges nationella handlingsplan 2016-2020. Det kan betyda at det finns en diskrepans mellan nationellt och internatinellt arbete för kvinnor, fred och säkerhet. Det kan också betyda att Sveriges befolkning och dess behov inte avspeglas i Sveriges arbete för kvinnor, fred och säkerhet. Bör detta ses som en markering om att hederesrelaterat våld inte är någon  nationell säkerhetsfråga? Skulle policyn och arbetet mot HRV ha mer kraft om det sågs som en säkerhetsfråga? Och kan detta isåfall vara en möjlig orsak till den begränsade framgång som regeringens policy har haft på nationell nivå?

För att stärka Sveriges arbete för kvinnor, fred och säkerhet är det högst angeläget att den nationella handlingsplanen korresponderar med den faktiska befolkningens sammansättning och beaktar säkerhetsrisker och brott mot mänskliga rättigheter som så många utsätts för. Vikten av att synliggöra patriakala normer och ökad förståelse för dess olika uttryck, är inte bara viktigt för individens säkerhet, men en avgörande fråga för kvinnor, fred och säkerhetsagendan, som i grund och botten handlar om upprätthållandet av mänskliga rättigheter och demokrati. För att främja en inkluderande jämställdhet behövs intersektionella och inkluderande analyser som tar hänsyn till de som är utsatta och som beaktar deras erfarenheter, expertis och behov.

Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck är komplex och förutsätter expertis och integritet om man vill skydda individen. Därför behövs mer kunskap om normer kring kön, makt och sexualitet och dess samverkan med andra faktorer på individ- och gruppnivå. Här är frågan om integrering och jämlikhet en viktig aspekt för att motverka våld och förtryck. Vi behöver bredda Sveriges säkerhetsperspektiv så att hela befolkningen kan leva ett liv fritt från våld och förtryck. Det innebär ett stärkt förebyggande och inkluderande perspektiv med långsikta och hållbara lösningar som inte riskerar att utsätta den enskilda ytterligare. För det är ju just det allting handlar om: Att garantera den mänskliga säkerheten. För alla.

 

Skriven av Anna Santos Rasmussen, praktikant på Operation 1325 under vårterminen 2019