Den föregående nationella handlingsplanen för kvinnor, fred och säkerhet gällde fram till år 2020. Sedan dess har både ansvarsutkrävande civilsamhällesorganisationer och implementerande myndigheter väntat på en ny. Förra veckan var jag på möte hos Sweco, som fått i uppdrag av Utrikesdepartementet att komma med förslag på en ny plan.
Frågorna som ansågs behöva behandlas för att ta fram en ny plan var många. Mötet hos Sweco utgick från frågor som framkommit i deras konsultationer med berörda myndigheter. Vi inom civilsamhället fick respondera på det som framkommit. Värt att notera var att civilsamhället och myndigheterna i stora drag såg samma utvecklingsområden.
En något besvärlig fråga var dokumentets karaktär. Vad anses planen ha för status egentligen? Direktivet om att varje land ska ha en plan kommer från FN, men ett dokument som inte är mer än en plan har inte nödvändigtvis något större inflytande i den svenska myndighetskontexten. En plan är varken lagstiftning eller ett regleringsbrev från regeringen till en myndighet med beskrivningar av dess uppdrag. En plan är således svår för myndigheterna att behandla. Det blir “syntax error” i systemet, så att säga. Förslaget som behandlades under Sweco-mötet är att handlingsplanen länkas samman med regleringsbrev och rapportering till departement.
Viktigt att lyfta fram var också att planen skulle bli mer strategisk och vägledande i sin karaktär och peka ut en gemensam problembild, vision och effektmål. Handläggaren på Sweco påpekade att det alltid är mycket lättare att jobba utifrån visionära mål och att en vision hjälper till då man ska ta fram konkreta aktiviteter och målsättningar. Vad som är svårt är att enbart jobba utifrån verksamhetsområden, vilket nuvarande plan är strukturerad kring.
Vad gäller utformningen av visionen är vilken uppfattning man har av kvinnor, fred och säkerhetsagendan viktig. Vid mötet lyfte jag fram att det är FN:s säkerhetsråd som antagit resolutionerna som idag utgör fundamentet för kvinnor, fred och säkerhetsagendan. Därmed är syftet att bidra till hållbar och varaktig fred. Det är ju de frågorna som säkerhetsrådets mandat innefattar. Jämställdhetsintegrering kan därmed ses som ett medel för varaktig fred. Det är lätt att tro att målsättningen är att jämställdhetsintegrera fredsarbetet. Men hade det varit så kanske FN:s kvinnokommission och Generalförsamlingen varit mer lämpliga organ att fatta ett sådant beslut. Den här grundläggande förståelsen är viktig för visionen och allt som kommer därefter.
En viktig fråga är hur planen ska tillämpas här i Sverige. Finns det möjligen ett intresse för att använda planen i svåra frågor som gängkriminalitet och hedersrelaterat våld för att se hur kvinnor påverkas men också se hur kvinnor kan påverka? För vad betyder fred och säkerhet, då vi pratar om situationen här i Sverige? Här lär diskussionen fortsätta för en lång tid framöver.
Vad som inte framgick vid mötet var huruvida Utrikesdepartementet redan fått se över de olika förändringsområdena eller inte. Olika aktörer har olika infallsvinklar beroende på sin roll. Det blir intressant att se om UD håller med om myndigheternas, och fram för allt civilsamhällets, slutsatser.
