Nu är det ett år sedan jag fick förtroendet att axla rollen som kanslichef på Operation 1325. Det var en turbulent start med indraget Informations och kommunikationsstöd och överlag ökad konkurrens om statliga medel. Vilket ledde till neddragning av personal. Samtidigt som vi gjorde flera återrapporteringar och jag försökte lära mig allt om min nya arbetsplats och våra internationella partners i bland annat Palestina, Jemen, Sudan och Turkiet.
Lite förutsåg jag då att situationen skulle förändras drastiskt i både Sudan och Palestina under det kommande året. I april bröt inbördeskrig ut i Sudan och ingen förbättring av situationen syns i sikte åtta månader senare. Även i Palestina ser det mörkt ut. De projekt vi stöttar ligger på Västbanken, och även om våra partners inte upplever direkta bombningar kommer jag aldrig att glömma mitt digitala möte med teamet i Ramallah på Västbanken när jag kunde höra bombningen av Gaza genom skärmen. Den mentala stress för våra kollegor som dagligen måste höra detta, oron det för med sig för nära och kära i Gaza, och osäkerheten inför deras egen framtid – samtidigt som de upplever ökade restriktioner i sitt dagliga liv på Västbanken, är svårt att föreställa sig. En sådan börda, i en redan våldsam miljö, för våra partners som jobbar för att skapa en bättre tillvaro. Inte bara för sig själva utan för alla palestinier i samklang med Israel.
Med tanke på det, är det ännu svårare att förstå den svenska regeringens fortsatta beslut att pausa utvecklingsbiståndet, trots att Sida har gjort en översyn och garanterat att inga pengar går till terrorister och samtidigt starkt rekommenderat att utvecklingsbiståndet återupptas. Regeringen gav dock en fingervisning om sin syn på stöd till Palestina redan i januari 2023, då de beslutade att halvera biståndet dit. Nu väntar vi med spänning på beslut om fortsatt utvecklingsbistånd efter Sidas utökade rapportering på regeringens begäran, med slutdatum i februari.
Precis som våra internationella kollegor upplevt hur deras värld vänds upp och ned har vi gjort detsamma i Sverige om än på ett annat sätt. Vi har fått en helt ny biståndspolitik där fokus ligger på att utveckla möjligheter för svenska företag och ökad handel för att samarbete med medelinkomstländer (läs t.ex. CONCORD Sveriges analys av reformagendan här). Och där de allra fattigaste och utsatta kommer att överges, till exempel i Mali, Sydsudan, Burkina Faso och Kambodja enligt regleringsbreven som släpptes precis innan jul. Med argumentet att biståndet ska gå dit man antas få mer effekt för pengarna istället för att fokusera på fattigdomsbekämpning. Vilket tar tid, liksom att bygga fred. Utvecklingsbistånd tar tid. Det är därför det kallas utveckling och i en global värld påverkas vi i Sverige både av det som sker i vårt närområde och det som sker längre bort vare sig det handlar om människor på flykt, digital spridning av åsikter, produktionsflöde och transporter som begränsas eller virus som sprider sig. Därför bör det vara ett fortsatt intresse att bidra till länder även utanför vårt närområde för att främja svensk säkerhetspolitik.
Den nya biståndspolitiken går stick i stäv men vad jag hela livet trott varit gemensamma svenska värden som vi alla var överens om. Vikten av mänskliga rättigheter, jämställdhet och att de som är rika och privilegierade stöttar de som haft andra förutsättningar i livet. Då är det extra oroande att den nya politiken sammankopplar bistånd och migration. Jag har själv tillbringat cirka 10 år i konfliktområde och för mig är det barockt att säga att vi ska hjälpa på plats och inte ta emot de som behöver en säker plats att leva på.
I regleringsbrevet stod det också klart att Folke Bernadotteakademin inte längre kommer att förvalta och fördela stödet till svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar inom området fred och säkerhet. Det är ännu oklart om det kommer flyttas till någon annan aktör eller helt utgå. Nu är den stora frågan vad detta kommer att leda till för vårt svenska civilsamhälle under 2024. Redan i 2023 har varsel duggat tätt inom civilsamhällesorganisationer och den trenden ser inte ut att avta inför 2024. Jag befarar ett år då fler och fler organisationer går i graven. Och där samarbeten runt verksamheten och resurser kommer bli ännu viktigare för överlevnad, samtidigt som det finns en stor risk att förlora spetskompetens och fokus på utvalda frågor. Jag har inom Operation 1325 byggt upp ett volontärnätverk med unga, drivna och kompetentas kvinnor för att stötta vår verksamhet.
Men mer resurser krävs för att vårt svenska civilsamhälle ska kunna fortsätta verka för att göra världen lite bättre och för att vi ska kunna uppnå en mer jämställd distribution av resurser. Vare sig det handlar om att skapa fred, att skapa möjligheter för kvinnor och flickor att använda sin fulla potential eller vad det nu än må vara inom det vitala arbetet som civilsamhället utför.
Vi hoppas att 2024 ska bjuda på fler tillfällen att förhandla i fredsprocesser och då måste kvinnorna vara med. Stötta vårt viktiga arbete genom att donera och bli stödmedlem eller volontär eller signa upp för vårt nyhetsbrev.
Anette Uddqvist, kanslichef på Operation 1325.