Makt åt kvinnor i fredsprocesser

Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra resolution 1325

20161214_nurcan_writes_on_a_peace_wall_in_belfast_beskuren.jpg
Nurcan skriver på fred väggen i Belfast
FOTO: Annika Schabbauer

Att lära av varandra

Irlands egna erfarenheter av konflikten med Nordirland ger dem en unik position att leda arbetet för kvinnor, fred och säkerhet. Efter ett studiebesök tar 15 kvinnor från Turkiet med sig viktiga lärdomar från Belfast och Dublin.

Femton kvinnor med olika nivåer av inflytande över politik och den allmänna opinionen i dagens Turkiet spenderade en vecka tillsammans under ett jämförande studiebesök i Dublin och Belfast. Denna grupp förkroppsligade smärtsamt det faktum att ordet polarisering är långt ifrån ersatt. Under vår sista kväll tillsammans frågade den irländska kvinnokämpen och ikonen Jane Morrice deltagarna: vad är problemet med Turkiet? En tystnad föll över gruppen. Känslan av hopplöshet var påtaglig. Under hela veckan hade kvinnorna sagt ”vi kan inte prata om fred nu, vi är för polariserade”.

I Dublin mötte vi utrikes- och handelsministern som stolt presenterade deras uppdaterade  nationella 1325 handlingsplan som inkluderande konflikten med Nordirland och de förhållanden i Irland för flyktingar och asylsökande med erfarenheter ifrån konflikter. I den irländska handlingsplanen skriver de att deras egna erfarenheter ifrån konflikten med Nordirland ger dem en unik position att leda arbetet för kvinnor, fred och säkerhet. I Belfast mötte vi personer som tidigare suttit i fängelse, aktivister och politiker som är djupt delade över problemet med att hantera det förflutna, ansvar och kompensation samt det faktum att endast 4% går på blandade skolor, 20 år efter Good Friday-avtalet.

Turkiet, till skillnad från Irland, hanterar inte bara 4000 utan miljoner av flyktingar. Detta är också en unik erfarenhet. ”Våra barn leker samma lekar och går på samma skolor tillsammans och vi har inte dessa hemska så kallade `fredsmurar´. Detta är en styrka i vår situation och en resurs till vårt arbete som kvinnliga ledare”. I utvecklingsfasen fanns det inte bara hopplöshet. Den turkiska förstahandserfarenheten av konflikter måste också tas till användning, den måste utvecklas till ett demokratiskt bidrag för medling och fredsskapande. Och den gör redan det genom att känna kända forskare bidrar runt om i världen, se till exempel  Inclusive Peace and Transition Initiative, The Graduate Institute Geneva, Women in Foreign Policy.

Vi lämnade Irland och varandras sällskap med några idéer på hur UNSCR 1325 kan stärka kvinnors ledarskap för fred och säkerhet i Turkiet, genom att utarbeta en skuggplan, skriva lokala manifest, möten för att stärka kvinnofrågor och för att höja rösterna hos dem som sällan är hörda. Jag tar med mig ett djupt intryck av hur mycket tålamod som behövs för ett realistiskt perspektiv på långsiktigt fredsbyggande.