Makt åt kvinnor i fredsprocesser

Kvinnoorganisationer i samverkan för att genomföra resolution 1325

250461_10150333219438662_755008661_9855991_4790043_n.jpg
Julle Bergenholtz har en kandidat från Informatörsprogrammet med inriktning mot freds- och utvecklingsarbete, och kommer att vara praktikant hos Operation 1325 i vår. Han kommer närmast från en praktik hos Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, LSU.
FOTO: Privat

Arbetet för kvinnors rättigheter – ett arbete för alla

När jag berättar för nära och kära att jag som 22-årig man ska ha praktik under våren på Operation1325 är reaktionerna minst sagt skilda. ”Det är väl en kvinnosak”, och ”men du är ju man” är exempel på kommentarer som jag har fått, och säkerligen kommer att få höra.  Men jag håller inte med.

För att arbetet med Resolution 1325 och liknande initiativ för kvinnors rättigheter ska nå framgång krävs det att män också inser att detta är en viktig sak att engagera sig för. Det är det här jag ser som min stora utmaning i vår, och något som jag hoppas kommer att väcka frågan om mäns roll för ett jämställt samhälle.

Var finns det faktiska kvinnoperspektivet?

Under de tre senaste åren har jag gått utbildningen Informatörsprogrammet med inriktning mot freds- och utvecklingsarbete. Genom mina studier märker jag att det finns alltför många strukturer i världen som begränsar specifika grupper av människor. Det må vara muslimer, homosexuella, romer, judar, demokratikämpar… Listan kan göras lång.

En annan grupp som också är en tydlig medlem i denna skara är tyvärr kvinnor, och inte bara i praktiken. I min utbildning pratades det väldigt mycket om att ha ett genusperspektiv i konfliktlösning och påverkansarbete, men metoderna för hur detta skulle gå till togs aldrig upp. Efter ett tag insåg jag varför. När det kan prioriteras arbetet för kvinnoperspektiv och kvinnors deltagande bort, för att det finns viktigare saker att ägna sig åt. Det handlar om mycket snack och liten verkstad, men framförallt en strukturerad exkludering av alla de innovationer som kvinnor kan stå för.

Globalt problem

Populärt säger vi att Sverige är det mest jämställda landet i världen. Kul för oss, men att vi lever i ett samhälle där kvinnor får lägre lön, har mindre politiskt makt, har svårare att ta sig in på chefspositioner och ständigt diskrimineras är inte något att hylla. Det är istället en skandal av gigantiska proportioner att ett sådant samhälle räknas som världsledande.

Och det är inte bara i Sverige där saker kan göras. I Indien, där jag vistades i fyra månader under 2011, ses kvinnor inte som den resurs de verkligen är, speciellt inte i fredsprocesser. Även vid det fredscenter jag bodde, som specifikt inriktar sig på konfliktlösning mellan olika indiska folk, ses duktiga kvinnor inom arbetsstaben som ett hot mot för de anställda männen.

Målet: en stärkt opinion

Det är därför utan tvekan jag ger mig in i kampen för att öka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. Kan jag inspirera människor, med särskilt på fokus på män, att kritiskt tänka kring hur jämställdhet bör se ut och hur den fantastiska resurs som kvinnor är bör tas om hand i freds- och konfliktsituationer, är det ett stort steg på vägen till en starkare opinion om resolution 1325. Vi har en lång väg att gå, men genom att arbeta tillsammans är jag övertygad om att resolutionens framtid är ljus.